Nostalgi-Gamer.
Fortsättningsvis så är även jag och Jocke lite utav samma skrot och korn när det kommer till spelintresse. Jag gav själv Arcanum en chans i relativt tidig ålder, men jag är rädd för att spelet förlorade mig på att det var för svårt. Jag höll mig istället till Fallout (som Jocke jämförde Arcanum med) då jag redan var inkörd på detta postapokalyptiska mästerverk. Men utöver spelgenreintresset så verkar det sig inte bättre än att jag och Jocke nu i äldre ålder ofta söker oss tillbaka till dessa förlegade speltitlar. Jag spelade exempelvis själv om Diablo (Blizzard, 1998) för typ 1000:e gången, under samma stund som Jocke publicerade sitt inlägg.
Jag håller till viss del med om Jockes kritik om hur dagens spel ofta är relativt enformiga. Att det bara är att bryta igenom dem utan någon vidare eftertanke och där höjdpunkten är att spränga folk och saker i luften. Men det finns en annan tanke som har slagit mig. En tanke om varför jag och Jocke år efter år spelar om våra gamla favoritspelartiklar. Nämligen nostalgin.
Jag vågar inte svara för hur Jockes sinne är lagt, men jag är något utav den nostalgiska typen. Jag tror att nostalgin från att för första gången bli förälskad i ett spel och inse hur pass mycket denna (ej accepterade) konstform kan erbjuda, är det som för mig tillbaka.
För personligen kan jag komma ihåg väldigt mycket detaljer från när jag verkligen upplevde Baldur's Gates (Bioware, 1998) storhet. Jag hade ägt spelet lite över ett år, men var fortfarande för ung för att förstå särskilt mycket av dialogerna samt oförmögen att lyckas ta mig speciellt långt i spelets berättelse. Detta eftersom det krävde mer av spelaren än exempelvis Diablo där det inte krävs så mycker mer än att klicka. Båda spelen kom ut samma år, men personligen var jag inte mogen nog för Baldur's Gate med min tioåriga erfarenhet av livet.
Det var inte förrän nått den höga åldern av en bit över 11 år, som jag äntligen fick den fulländade upplevelsen. Med något förbättrade språkkunskaper och ett (relativt) mognare sinne kunde jag äntligen någorlunda förstå intrigerna, dialogerna och reglerna som omger BG1.
Jag minns att det var sommar. Jag befann mig i mitt lätt vattenskadade pojkrum, hemma hos min far på landet. Tapeten på snetaket över min säng hade börjat flagna något. Över sängen hängde en Mumin-affisch. Vid datorn som stod på datorbordet en bit från sängens fotända, mellan rumsdörren och balkongdörren satt jag med benen uppe på chassit. Datorn var en gammal IBM-historia med en uppsendeväckande tjock skärm. När man satte igång skärmen gav den ifrån sig ett stumt "klonk" och tog ett ganska bra tag att starta upp.
Balkongdörren stod öppen och utifrån lyste solen varmt, samtidigt som en lätt bris ibland passerade rummet i ett korsdrag. Detta medförde sommarens alla ljud i form av vindens sus i träden samt fåglarnas lätsamma kvittrande när de ibland kom och petade i husets stuprännor. Även dofterna fyllde rummet med lukten av nyklippt gräs och allt som oftast gjorde även den stora syrénbusken på husets baksida sig påmind.
Från vardagsrummet som låg utanför mitt pojkrum stod TV:n på. ZTV var det som rullade, eftersom kanalen erbjöd musik. Jag minns att Red Hot Chilipeppers nyligen släppt albumet Californication och att Scar Tissue var veckans hitvarning. Detta medförde att den spelades i princip en gång i timmen och blev något utav soundtracket till just det här minnet. Låten inger också en allmän sommarkänsla i mig idag.
Det hände att jag tog ner mina fötter från chassit, pausade mitt spelande och gick ner till köket. I kylskåpet kunde jag förse mig med läsk och sådana där dammsugarbakelser som man då tyckte att bara äldre människor åt.
Det kan tilläggas berättelsen att jag inte har något särskilt minne av själva spelupplevelsen. Antagligen spelade jag en Krigare som specialicerade sig på Långsvärd då det var det enklaste alternativet, men jag är inte helt säkert. Kanske beror det på de 20-tal gånger jag spelat igenom spelet under mitt liv. Det ska dock poänteras att ingen spelomgång har gett mig ett minne som är lika detaljerat som detta.
Avslutningsvis är det här bara en teori som helt och hållet utgår ifrån mig själv. Men jag skulle antagligen kunna göra en liknande återberättelse som utspelar sig ungefär ett år senare i mitt. Men i då med spelet Breath of Fire III (Capcom, 1997) som minnesbesvärjare.
Magnus Betnér
Magnus Betnér släpper idag turnéfilmen ”Magnus Betnér IV”. Jag har håller på att ladda ner den nu. Men lyssna här. Jag laddar ner den LAGLIGT! Wow. Varför? Lyssna:
Allting är privat gjort. Inga värdelösa filmbolag eller liknande i bakgrunden som ska ha sin del och trissa upp priserna. Hela showen kostar 49 spänn. 49 spänn för en hel nysläppt DVD (som man visserligen bara kan ladda ned, men ändå). Idén är simpel, genial och borde vara ett steg på vägen mot piratkopieringen.
Idén är inte hans egen. Världens bästa ståuppkomiker Louis CK gjorde ett liknande stunt och Betnér har själv sagt att det är hans försäljningsstil han vill emulera. Jag tror personligen Betnér kommer backa på affären eller gå marginellt plus. I Sverige, där staten ska ha runt 29 av de 49 kronorna, är det ju så deprimerande att man borde skratta åt folk som ens försöker. Men Betnér gör det ändå. Han siktar mot skyarna och tar risken. Snyggt!
Jag bryr mig ärligt talat inte om ifall DVD:n skulle råka suga. Jag är inget superfan av Betnér, men tycker att han har sina stunder. Idén är värd att stödjas dock. Gör det ni också väl. Bara Betnér och hans medarbetare som producerat kommer få pengar för det här, inga kostymklädda mellanhänder finns att skåda.
Nice one.
www.magnusbetner.com är stället att köpa på.
Celebrity apprentice med Penn Jillette och George Takei
Jag följer Celebrity Apprentice som är inne på sitt sjunde avsnitt av säsong 12. Jag har inte sett programserien innan och såg det bara för att mina idoler Penn Jillette och George Takei är med den här gången.
George Takei, WOW. Galet bra människa. En gammal amerikan-asiat och Star Trek-hjälte som slåss för bögars rättigheter, som hade sina föräldrar inlåsta i ett amerikanskt koncentrationsläger efter Pearl Harbor och som dessutom hyfsat nyligen försöker ena Star Wars- och Star Trek-fans genom att begrava stridsyxan och slåss mot Twilighthysterin. Vad kan man inte älska? FUCK jag älskar honom:
Live long and prosper
Penn Jillette å andra sidan är en hypersmart och ödmjuk ateist som bland tusen andra grejer skrivit en extremt underhållande bok - God, No! - samt gör en show i Las Vegas fem dagar i veckan och generellt jobbar stenhårt och lever livet. Min avunsjuka är enorm men min beundran är tusenfalt större:
"Better to be uneducated than educated by your government."
Andra deltagare är den farligt snygga Miss Universe Dayana Mendoza som jag tyvärr tror bara är kvar i programmet för att Donald Trump äger Miss Universe-tävlingen. Hon verkar helt okej dock, stark och självständig kvinna, men ter sig ganska tråkig och dum: 
Hello :)
Arsenio Hall vet jag inte vad han är känd för, men framställs som sympatisk och snäll:
Sup?
Lisa Lampanelli, helt okej ståuppkomiker vilket är bra jobbat av en kvinna. Det är så tråkigt att världens kändaste stå-upp-kvinnor inte är de roligaste. De kör bara på den manliga modellen att skämta om penisar och sex. Hon är grym, fantastisk, men spelar lite för mycket på att emulera sina manliga kollegor. Men denna kontroversiella ståndpunkt av mig får vänta till ett annat inlägg. Men låt mig igen påpeka: Lisa Lampanelli är fantastisk:
"Hitler got more laughs than Jimmy Kimmel, and he did it without Jewish writers."
Paul Teutul är också med. Han verkar vara en hardcore-tv-man. Dvs han är allt det som definierar mannen - stark, älskar motorcyklar och tystlåten. TV-personligheten sammanfaller i att han lyckas dölja sin fördom mot bögar. Hyfsat intressant kille, men ganska tråkig i programmet tyvärr. Säkert tråkigt i verkligheten också:
"All right, numb nuts, we got bikes to build!"
Sedan har vi American Idol-tvåan från 2003 Clay Aiken som också får mycket respekt från mig. Han är bög och gillar inte Penn Jillette. Och alla som inte gillar Penn Jillette och vågar stå för det är okej i min bok (angilcism?). Det är svårt att förklara. Jag älskar Penn Jillette, men jag tror han älskar folk som vågar hata honom uppriktigt. Och det gör jag med. Äsch, för komplicerat resonemang. Vi tar det en annan gång. Här är han hur som helst, episk och äkta:
"Penn Jillette and I don't get along."
Till slut har vi bitchen nummer ett, hon som tar tillbaka kvinnosynen åtminstone tjugo år tillbaka, hon som visar att kvinnor inte kan samarbeta. Bitchen, mobbaren, satanrepresentanten, manipuleraren: Aubrey O'Day. Jag hatar henne verkligen. Jag tror jag har beskrivit henne tillräckligt ovan, men FAN hon är en sån jävla bitch. Ska jag säga någonting bra, så måste jag säga att hon är jävligt bra på det hon gör. Hon skapar konflikter, spelar oskyldig, gråter när hon förlorar en diskussion. Uäää uak mår illa av att bara tänka på det. Önskar så hemskt att hon var med i en episod av back stabbing sluts - alla män vet vad jag pratar om:
"Hey guys, I'm a fucking cunt."
Nå, låt oss lämna fanboysnacket och tala om tv-serien istället:
Apprentice är en reality-show som senare blivit en celebrity-apprentice-show. Miljardären Donald Trump är programledare, boss och gör ett bra jobb:
"You're fired!"
Deltagarna som är uppdelade i två lag, denna säsong i män och kvinnor, gör olika uppdrag åt stora företag och försöker samla in så mycket pengar som möjligt, alternativt försöker representera varumärket på bästa möjliga sätt.
Jag vill inte spoila för mycket för jag rekommenderar uppriktigt att ni söker upp serien. Den kommer säkert aldrig gå i Sverige, men leta upp den på random torrentsida så hittar ni avsnitten.
Hmmm jag hatar att tvingas censurera mig själv, men vi kan väl säga såhär: Se igenom alla sju avsnitt (en timme långa, avsnitt 7 är två timmar långt) och sedan skriver jag ett nytt inlägg om en vecka när avsnitt 8 kommit ut så ni är med på traven, ok?
Har så jävla mycket att säga. Måste få ut det. Tanka ned serien så diskutterar vi om en vecka. Hörs då.
(Aubrey är en jävla bitch)
Arcanum Of Steamworks & Magick Obscura
Arcanum köpte jag direkt när det släpptes 2001. Jag var då 14 år. Det var skoj då men jävligt buggigt. Nu några år senare såg jag det "on sale" på Good Old Games (gog.com) för 3 dollar och köpte det direkt.
Det är gjort av ungefär samma gäng som gjorde Fallout 1 och 2 och har ungefär samma gameplay. Striderna kan köras på traditionellt fallout-sätt, dvs turbaserat; Du gör ditt drag, sedan gör ditt motståndare nästa. Lugnt och skönt. Du kan också köra real time a la Diablo, men det fungerar absolut inte i de svårare striderna. Allting sker så förbannat snabbt att min Boomerang Throwing Business Gnome Magician med bara 3 i Strength dör efter ca 17 nanosekunder.
Man ser allt i en tvådimensionell isometrisk overview och gör vad man vanligtvis gör i RPGs. Man gör uppdrag, skaffar bra gear, dödar fiender, pratar med människor och lattjar runt. Skoj!
Vad gör då Arcanum unikt mot alla andra spel? En fråga man alltid måste fråga sig i denna dataspelsvärld som normalt består av nyheter som XBOX FPS NUMBER 5549215 IS OUT! YOU CAN KILL STUFF! AWESOME!
Jo, det som gör Arcnaum är unikt är detta: Spelet utspelar sig i en typisk fantasyvärld. Du har dina alver och dvärgar som ständigt är i konflikt. Du har din storydödande profetia som säger hur allting kommer sluta (som om man inte vet att the bad guy kommer förlora lol). MEN! Tomtar-och-troll-världen innehåller också machine-guns!
När du skapar din karaktär måste du planera om du ska vara en forskare/tekniker som kan bygga pistoler, robotar och riktig medicin eller om du ska vara en traditionell magiker som trollar fram läkande effekter, monster eller eldstormar. Naturligtvis kan du också köra något helt annat eller något mittimellan, vad sägs om en stendum Half-Ogre med träklubba eller en smygande, pilbågsskjutande Halfling. Möjligheterna är stora. Förnuft eller religion, vad väljer du?
Själv valde jag för rollspelsvärde att köra en klen men intelligent Gnome som kastar boomerang, kan framkalla snälla monster och låsa upp låsta dörrar och kistor via magi. Han är också ganska karissmatisk vilket gör att jag kan ha många medhjälpare med mig på färden, även om jag efter frygt 12 timmar spelande fortfarande bara hittat en som vill följa med mig. Jag var vid spelets början också hyffsat snygg (8 beauty), men ett antal strider senare har jag scars över hela facet och den är nu nere på 5. Min gnome är alltså både ful och klen.
Det är hyffsat roligt. Man märker att några år gått, det finns inget tråkigare än att behöva vandra till slutet av en gigantisk stad för att kunna fast-travla någonstans. Att min Gnome bara har 3 i styrka gör också att jag inte orkar bara så mycket gear vilket gör att jag alltid är overencumbered och alltid är svinslö.
Fuck off and eat my boomerang Half-Orc Guard!
Jag hade generellt en mardrömsstart med min gubbe för övrigt. Kostymen jag fick börja med gick sönder efter typ tre strider och jag gick därför runt naken de första tre timmarna innan jag hade råd att köpa en liten läderrustning. När man är naken gör man dåligt intryck på invånarna i städerna och jag fick därför hela staden emot mig direkt i början.
Min karaktär börjar dock ta sig nu. Han dödar aldrig något med sin boomerang, men jag kan framkalla två monster som gör ett ganska bra jobb att döda allt som vill döda mig. Det är också lite komisgt att möta vilda råttor ena stunden, pilbågsskjutande alver i andra, zombies i tredje, pistolskjutande cowboys i fjärde, stenhårda ogres i femte och maskingevärsbärande dvärgar i sjätte.
Absurd blandning som är jäkligt rolig om du gillar Fallout, annars är det nog bara konstigt och segt.
Agnes von Krusenstjerna
Vad säger ni om att bryta från normen här på uddakritik och skriva om ett lite mer konventionell kultur, vågar jag säga finkultur? Jag är osäker, men försöker.
Jag förstår inte hur mina medskribenter lyckas komma på alla sina absurda ämnen, men jag är skrivsugen och blir därför tvingad att hålla mig inom ramarna då jag inte kan hitta någon väg ut för tillfället.
Jag har nyligen avslutat romanen Kvinnogatan och har samtidigt påbörjat den efterföljande Höstens skuggor. Båda romanerna är delar av romanserien om Fröknarna von Pahlen (totalt 7 böcker) och innehåller uppriktiga sexskildringar i många former, odödliga konflikter och briljanta karaktärer.
Min spontana observation efter 2.5 romaner i serien är dels att jag kommer läsa klart hela serien, den andra är att männen ofta skildras som svin. De gör den fina och storvuxna lantflickan med barn och flyr strax därefter. De förlovar sig med ena huvudpersonen och flyr strax därefter. Ja, det är egentligen allt romanens män gör - krossar ärliga kvinnors hjärtan och flyr sedan. Den enda vettiga mannen som hittills framkommit är utvecklingsstörd och går ett sorgligt öde till mötes.
Men att läsa von Krusenstjerna ur ett strängt genusperspektiv är att bortse från allting annat fantastiskt, även om genusperspektivet är oundvikligt när sex ett centralt tema.
Hmmm... sex och intriger... NICE.
Romanserien var ganska skandalomsusad när den släpptes 1930-1935 och kan säkert provocera svaga själar än idag. Sexet kommer som sagt i många olika former. En lärare på hushållsskolan är lesbisk och raggar på sina elever, en annan är svartsjuk på sin hund som parar sig med en annan hund. Agnes, huvudpersonen, får veta att hennes bästa vännina har skumma känslor för sin bror. Ingenting är rumsrent, allt är uppfriskande hårdhänt och ärligt.
Man kan vara burdus och säga att von Krusenstjerna bara tänjde gränserna för sakens skull genom att införa djursex, incest och homosexualitet ( homosexualitet som jag såklart inte lägger i samma kategori som de först nämnda, men 1930 var det på samma nivå). Man kan också beskriva det som en föregångare till dagens såpoperor.
Men det är att förenkla alldeles för mycket. Jag drar mig för att beskriva det som vackert, men det är verkligen vackert. Svenska lantlivets fram- och baksidor framställs, men med en stark vinst för framsidorna vilket jag tror är svårt att göra om man verkligen är ärlig. Vackra naturmiljöer där människorna utåt sett är trevliga och snälla brukar ofta dölja en mörk hemlighet som förstör hela idyllen. Se bara på brittiska polisserier. Men Krusenstjerna lyckas visa lantlivets hemligheter utan att de tar överhanden.
Det är en bildningsroman-serie vilket innebär att vi följer Agnes från mycket låg ålder fram till vuxenliv. Risken med bildningsromaner är att huvudpersonerna ofta blir alldeles för lillgamla, ett typexempel är väl Jane Eyre av Charlotte Brontë, Jane som är expert på livet redan när hon föds. Agnes är lillgammal, men ändå trovärdig. Hon blir arg, frustrerad, men råkar vara mer intelligent än sina jämngamla. Det fungerar helt enkelt.
Avslutningsvis, läs åtminstone Kvinnogatan som förvisso är del 2 av serien, men som utan tvekan kan läsas fristående (jag gjorde det först, och läste om den något år senare efter att jag läst första romanen).
Extremt bra människoskildringar, äkta konflikter och äkta sex. Vad mer kan man begära?
En hyllning till översättningskonst
Konst finns i många olika former. Vissa bättre än andra. Vissa underskattade och vissa överskattade. För mig har det alltid funnits en stark dragning till konsten. Jag har själv haft min lena nakna kropp hängandes på Sörmlands konstmuseum i form av ett fotokonstverk som hette ”Anders och jag” om jag inte missminner mig.
Men den här texten handlar inte om Jesper Husas verk på Bildesteternas slututställning. Detta är en hyllning till en annan konstform, nämligen den där geniala konstnärer tar en låt på ett främmande språk och skriver undertexter på sitt egna.
Det hela började med turkhits, som cirkulerade på folkets Packard Bell-datorer nätt hemskickade av Astra eller Scania till ett otroligt överpris. I en tid då internet var nytt och inte bara bestod av antingen porr eller katter. Det var hits som ”Ansiktsburk” och ”Hatten är din” på hemmasnickrade passagenhemsidor. Men jag kommer inte ihåg dessa som en del av det kulturella toppskiktet, tvärtom så minns jag de som halvroliga klipp man kunde skratta lite åt för att sedan gå vidare.
Jag vet inte om konstformen behövde få ett par år på sig att mogna. Eller om jag själv bara behövde mogna och inse det vackra med dessa klipp. Under min gymnasietid gjorde två kompisar till mig varianter på fenomenet. Den ena sysslade med den mer klassiska stilen, där originalspråket var turkiska eller arabiska. ”Arabiska natt” och ”Arabiska natt del 2” har blivit ett signum för konstnären thefatfreakybatard. Hans kollega inom denna relativt unga konstscen, Aoroncarta hade däremot en helt annan, ganska så banbrytande stil. Till toner av skränande heavy-metal gitarrer och en growlande text om bråd död fann Aoroncarta en glädjande poesi som bara kan utryckas i dessa mästerverk. Textrader om en kasse rom och ett rån av en konsumbutik får den gamle Stagnelius att blekna.
Det var längesen jag gottade mig i denna sortens ljuva poesi. Men anledningen till denna hyllning grundar sig i en annan video jag kom över i början av året. Jag satt med en vän och sållade bland katter och porr för att till sist komma fram till den mest fantastiska skapelsen inom denna genre. Framför oss står en indisk man iklädd en röd läderdräkt och gör en slags Bollywood-verision av Michael Jacksons ”Thriller”. Med textrader som ”Morgan bor där mormor sa, killar gillar dålig mat” fångar han på ett sätt meningen med varför vi vandrar på denna jord. Lägg dessutom till ett eko som inte framställts med effekter utan är framsjungit av artisten själv så har du ett mästerverk som kommer influera mänskligheten i många, många år.
Visst, jag är inte den första som hyllar just den här videon. Den är förhandstippad som favorit till årets video av Daniel Larsson på Dafleet, men jag tycker det är viktigt att se vad som ligger bakom denna fantastiska konstscen. För vi får inte glömma bort att konst ständigt växer fram genom annan konst, där vi till exempel aldrig hade haft verk som ”Hitler gets banned from Xbox live” om inte Oliver Hirschbiegel gjort ”Der Untergand”.
Relaterat:
"Sixpounder skojfrisk" - Aoroncarta
"Tear apart-ektomorf" - Aoroncarta
"job for a cowboy-day in black" - Aoroncarta
"arabiska natt" - Thefatfreakybatard
"arabiska natt del 2" - Thefatfreakybatard
"Chiru - Dålig mat!" - Sonadar9
Death Metal - för vem?
När jag skrev recensionen började jag fundera på vilka som egentligen lyssnar på death metal. Jag lyssnar på det extremt sporadiskt och det är svårt att hitta en känsla eller tidpunkt som gör att jag längtar efter genren. Suget bara kommer helt random. Det är inget jag söker när jag är glad eller arg. Det bara är... Ja, vad är det? För den som inte förstår skönheten är det svårt att beskriva. Den spontana reaktionen måste vara negativ, eller?
Låt mig fortsätta med Cannibal Corpse. Med titlar som "Fucked with a Knife", "Hammer Smashed Face" och "Demented Aggression" är det svårt att inte se det ironiskt. Jag tror det flesta ser det som ett skämt åtminstone. Visst, galna, långhåriga, våldsbenägna head-bangers är vad som pryder skivomslagen och koncerterna, men jag tror den gruppen är överrepresenterad. Jag - världens lugnaste kille som till och med grämer mig för att visa mig i Ankans hatt som ännu ligger här hemma - uppskattar genren.
Vad är det då som gör denna relativt okända och kanske till och med tabubelagda genre så briljant för ett fåtal av oss normala människor? Finntroll, Cradle of Filth och Children of Bodom är lättare att definiera. De anammar trevliga melodier och hårdrocksgitarrer, men gör det snabbare och med growls snarare än sång. Det är förståerligt att man uppskattar det. Men Cannibal Corpse?
Urk. Det är svårt. Ska man vara psykoanalytisk kan man säkert påstå att den representerar de aggressioner jag aldrig ger utlopp för. Men det känns jättefel. Jag är inte arg när jag lyssnar på hur en man kvävs i låten "Encased in Concrete". Jag blir snarare lugn. Jag tar in en snus, drar på mina hörlurar och slappnar av. Jag relaxar till världens hårdaste musik. Det är konstigt. Läskigt?
När jag blev introducerad till Cannibal Corpse av min nära vän Robban som tyvärr begick självmord för ett par år sedan var jag 16 år gammal, ny på gymnasiet och återförenad med gamla vänner. Det var en bra tid, kanske min bästa. Nostalgin spelar säkert en stor roll till varför death metal är mig varm om hjärtat, men det är definitivt inte allt.
Jag har i denna text inte lyckats visa varför death metal är viktigt för mig, men jag tycker inte det gör något. Jag är del av en liten klubb av normala människor som ser något odefinierbart vackert i "musiken". Jag vet att det finns likasinnade över hela världen och vårt samband är att vi inte söker upp varandra. Vi njuter i en gemenskap som definieras av ensamhet.
Nystart
Tja.
Det är inte bara en ära att få skriva här, det är också en utmaning. Dels måste jag hålla en kvalité som mäter sig med Ankans, Poppes och Emils tidigare inlägg. Samtidigt måste jag övertyga de andra om att min nystart här också kan vara deras nystart. Vi ska helt enkelt försöka återuppliva denna en gång så briljanta blogg.
Men nog om Ankan, Poppe och Emil. Jag är ny så jag kör en snabbpresentation som förhoppningsvis är intressant för några:
Växte först upp i Hammarkullen i Göteborg och flyttade sen till Gotland. Mina kompisar hette i Göteborg Jorge, Brian, Aselas och Pedram och på Gotland hette dem Nils-Petter och Per.
Efter gymnasiet spelade jag onlinepoker och onlinecasino under typ två år. Sen pluggade jag ekonomi och sen tyska och sen litteratur och nu är jag här med CSN som snart inte vill ge mig mer lån, en värdelös kandidatexamen, noll cash och en oplanerad sommar.
Jag har en del halvfärdiga texter att lägga upp så jag avslutar genom att ge lite teasers. Jag kommer skriva om:
1. Varför denna nystart är en bra nystart
2. Varför min gamla kompis Alex sorterar sin porr efter manliga skådespelare
Kom inte på någon trea, men jag har gott om material. Oroa er inte.
Nu kör vi.
Snabbrecension: informationstavlan på alvesta tågstation
En vuxen bäbis-prins från Peking
Det här är inte första gången jag stöter på en människa som är frälst i denna prins från peking. Jag har förut i livet hamnat i vilda diskussioner som oftast slutat i två irriterade, tysta människor som helt enkelt bara får släppa Krunegårds musik och aldrig mer prata om det. Jag är egentligen en ganska förstående människa. Jag fattar varför småtjejer älskar Twilight. Jag kan till och med gå med på att vuxna män finner glädje i vampyrer som glittrar. Det är absolut inget fel på Justin Bieber, han är ung, vacker och dessutom jätteduktig på att sjunga. Hans musik är inget som tilltalar mig alls, men jag kan förstå hur människor tycker om honom. MEN HUR FAN KAN FOLK GILLA MARKUS KRUNEGÅRD?! Jag förstår inte!
Det hela började när jag gick på mitt städjobb för några år sen och lyssnade på P3 i mina radiolurar. Plötsligt spelas en låt som heter Hollywood Hills, med artisten Markus Krunegård. Låten får mig att stanna upp och garva lite, japp jag skrattade första gångerna jag hörde den låten. Jag tänkte "ja okej det är sån här skämtlåt typ a. la Sean Banans skaka rumpa" där nån skojare har lagt på sig nån ful, tillgjord röst och gör en skojig låt, P3 kan ju få för sig att spela sånna "roliga" låtar ibland. Men nej! Det här är en seriös låt, Markus är förmodligen stolt över det här. Hans skiva Prinsen från peking, som låten är ifrån får en 3:a i Dagens nyheter, 4:a i Svenska dagbladet och Aftonbladet. Mattias Dahlström på DN jämför Markus Krunegård med Bruce Springsteen och Markus Larsson på Aftonbladet skriver: "BÄSTA SPÅR: ”Hollywood hills”"
HUR?! Har han lyssnat på låten? Hur kan en man som sjunger falskt på bäbis-språk bli så hyllad? När han i låten Hela livet var ett Disco sjunger "Kickeeeen var ääääreeeeeen?" Låter det som en sån där fullvuxen människa som gör till rösten när dom pratar med sin hund. "ååh hej lilla kicken! vad schöt du e lille kicken!" Ugh! jag ryser när jag hör det. När han sen i Hollywood Hills-refrängen slänger in några Mora Träsk-liknande stämmor "Ni har vart ihop" bryter jag ut i skratt. Inget fel på Mora Träsk men dom blir inte nominerade till grammis, rockbjörnen och P3-guld.
Hans musik som ligger i bakgrunden är det inget som hellst fel på. Inte heller hans texter finns det nått att klaga på. Men man kan inte bli artist när man framför låtar på det sättet han gör. Det kan liksom inte vara okej. Han kan väl bli poet då? Eller kanske textförfattare. Men för fan Markus snälla sjung inte mer! Jag mår illa!
Relaterat media:
Aftonbladet recension
Dagens nyheter Recension
Låten Hollywood Hills
Bokleveranser
Krönika - Städbyxor
Det norska landslaget hade alla på sig byxor som färgglatt pryddes med den norska flaggan. Då menar jag inte en liten vimpel vid en av fickorna, utan byxan var bokstavligen den norska flaggan! Min första reaktion var: "but, why?!", men sedan slog det mig att jag har sett detta förut. Efter lite googlande insåg jag att det här var inte en engångsföretelse, detta var helt enkelt deras grej. Detta medförde inte att jag fick någon slags förståelse över det hela och även om jag sällan bryr mig om hur människor väljer att klä sig kunde jag inte undgå att att rynka något på ögonbrynen. Jag insåg att jag stod vid ett val att antingen avsky det hela eller helt enkelt omfamna och acceptera.
Det fick bli det sistnämnda. Jag menar, varför inte? Dessa fantastiska tygstycken gör curling till något så mycket mer. För även om sporten kanske inte tillhör en av de mer respekterade tävlingsformerna - antagligen längre ner på listan än e-sport - så medföljer naturligt en slags allvarsamhet som förekommer i tävlingssammanhang. Den är som bortsopad när Norge entrar isen, men jag väljer att istället för att ifrågasätta, se det som en fantastisk självinsikt toppad med en helskön självironi.
Uppenbarligen fungerar det också som ett utmärkt PR-trick. Kolla bara på antalet "likes" på Facebook; http://www.facebook.com/NOCTP. Det är helt enkelt ingenting man missar. Jag är övertygad om att det svenska curlinglandslaget långt ifrån får samma uppmärksamhet.
Jag säger: Tack Norge!
Krönika: "Asiatiska E-sports-frisyrer"
Allt började ironiskt nog när jag spelade "vanlig" sport, i form av innebandy. Där jag efter en sommar fylld av öl och allmänt glassande, dumt nog bestämmer mig för att så att säga "röra på fläsket". Sådär i slutet av träningspasset när man är så trött att verklighetsuppfattning och tankeverksamhet är lagda åt sidan och det enda som gäller är att bita ihop och fullfölja dom sista tio minutrarna som återstår, händer det som inte får hända. PANG! Vaknar till på golvet, groggy som satan, blöder nå jävulskt från läppen. Hela världen omkring mig är fantastiskt förvirrande. Helt plötsligt befinner jag mig i en bil, och helt plötsligt ligger jag på en brits och skämtar med en sjuksköterska.
Denna hjärnskakning och helt trasiga läpp resulterar i en tillfällig vistelse hos min gode vän Pontus. Utan möjlighet att gå ut och utan möjlghet att kunna "ta en öl" söker jag mig snabbt till spelandet. Nu låter det kanske som en farlig tendens, att jag i avstånd från krökande måste ta till någonting så läskigt och beroendeframfallande som dataspel. Det ligger en poäng i det också. Jag känner mig ofta skakis på kvällen när jag inte får en dos av lite Heroes of Newerth. För att stilla min hunger på spelande har jag börjat kolla på streamade matcher där de allra bästa i världen gör upp mot varandra. När det sen inte finns några matcher av spel jag tycker är kul, har jag börjat titta på tävlingar i spel jag inte ens rört. Igår var en sådan kväll.
Jag sitter uppe till ca 06.00 på morgonkvisten för att se vem av två Koreaner som vinner Noth American Star League-finalen i Starcraft 2. Varför? Ja, det undrar jag också. Den frågan får vi ta upp någon annan gång för det intressanta med den här matchen var knappast deras "APM" eller ens vem som vann. Det som fångade mitt intresse var dessa två asiaters frisyrer. Efter lite "googlande" visar det sig att ingen asiatisk starcraft-spelare skiljer sig från normen. ALLA har samma frisyr! Jag lägger in en bild från en turnering där prispallen består av enbart asiater och som ni tydligt kan se har alla samma frisyr.
Jag har ingen vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Kanske är denna frisyren optimerad för att bära upp ett Headset på allra bästa sätt? Kanske finns det nån standard för hur Asiatiska E-sportspelare får se ut, lite som att mustacher är den enda ansiktsbehåringen en amerikansk polisman får bära så därför bär alla amerikanska poliser mustach. Man tar det man får helt enkelt. Jag har ingen aning, men det mest troliga är väl att om man lägger ner all den tid dessa gör framför datorn så får man förmodligen inga brudar. Vad gör man då åt denna avsaknad av fruntimmer? Jo man vänder blicken åt någon som istället får väldigt mycket tjejer, nämligen Justin Bieber. Vad gör att Bieber får brudar? Jo hans frisyr. "Jag kör på en likadan så ska jag nog få lite napp". Jag kan inte annat än att se det som den enda logiska förklaringen.
En sak är säker dock. När jag går in på universitetsbiblioteket, ser en asiat med en liknande frisyr sitta vid en utstationerad dator och tänker "åååh en Starcraft-spelare" kan jag med enkelhet konstatera att både frisyrfenomenet och mitt E-sportsintresse har gått lite för långt.
Relaterade Bilder:
Amerikanska poliser:
Telenor snor!
Recension - Deceiving Duck
Jag sträcker mig så långt att jag vågar påstå att bilden som pryder toppen av denna sida har som funktion att representera och att den i det här fallet är menad att avbilda oss tre för att sätta någon slags personlig prägel på det vi skriver. Problemen i Ankans illustration är många men innan jag går in på detalj varför så vill jag förtydliga att den här texten inte på något sätt är vinklad, utan att jag med mitt kritiska öga lägger en helt objektiv kommentar på bilden.
Om vi då utgår ifrån att bilden har skapats i avsikt att illustrera de personer som verkar på denna blogg, så ser man ganska snart bristerna. Till att börja med så framhäver illustratören sig själv alldeles för mycket. Förutom att han valt att placera sig själv i mitten av bilden, så kontrasterar han även sig själv något enormt genom att välja en bild där han solkysst, lite finurligt kisar in i kameran med MIN hatt på knoppen. Vi andra (och jag tror att jag även kan tala för Pontus) illustreras inte alls lika angenämnt utan är båda bleka och ovårdade. Fortsättningsvis har både jag och Pontus en cigarett hängandes ur mungipan vilket även det hjälper att framhäva Ankans lite oskyldiga (och enormt missvisande) svärmorsdröms-illustrering av sig själv. Dessutom har han valt att använda en bild av mig i skarp profil med en frisyr som inte alls överenstämmer med hur jag egentligen ser ut. Han hade likväl kunnat välja en bild på en styvnackad våldsförbrytare från Kumla-anstalten istället för den. För att inte tala om Pontus som rätt och slätt ser ut som en idiot.
Nej, det här är inget annat än ett rejält misslyckande. Jag hoppas innerligt att framtida kreationer av Ankan levereras med mer värdighet än detta. Den förtjänar helt enkelt inte mer än 1 sur napp av 5 möjliga.
