Konst finns i många olika former. Vissa bättre än andra. Vissa underskattade och vissa överskattade. För mig har det alltid funnits en stark dragning till konsten. Jag har själv haft min lena nakna kropp hängandes på Sörmlands konstmuseum i form av ett fotokonstverk som hette ”Anders och jag” om jag inte missminner mig.

 

Men den här texten handlar inte om Jesper Husas verk på Bildesteternas slututställning. Detta är en hyllning till en annan konstform, nämligen den där geniala konstnärer tar en låt på ett främmande språk och skriver undertexter på sitt egna.

 

Det hela började med turkhits, som cirkulerade på folkets Packard Bell-datorer nätt hemskickade av Astra eller Scania till ett otroligt överpris. I en tid då internet var nytt och inte bara bestod av antingen porr eller katter. Det var hits som ”Ansiktsburk” och ”Hatten är din” på hemmasnickrade passagenhemsidor. Men jag kommer inte ihåg dessa som en del av det kulturella toppskiktet, tvärtom så minns jag de som halvroliga klipp man kunde skratta lite åt för att sedan gå vidare.

 

Jag vet inte om konstformen behövde få ett par år på sig att mogna. Eller om jag själv bara behövde mogna och inse det vackra med dessa klipp. Under min gymnasietid gjorde två kompisar till mig varianter på fenomenet. Den ena sysslade med den mer klassiska stilen, där originalspråket var turkiska eller arabiska. ”Arabiska natt” och ”Arabiska natt del 2” har blivit ett signum för konstnären thefatfreakybatard. Hans kollega inom denna relativt unga konstscen, Aoroncarta hade däremot en helt annan, ganska så banbrytande stil. Till toner av skränande heavy-metal gitarrer och en growlande text om bråd död fann Aoroncarta en glädjande poesi som bara kan utryckas i dessa mästerverk. Textrader om en kasse rom och ett rån av en konsumbutik får den gamle Stagnelius att blekna.

 

Det var längesen jag gottade mig i denna sortens ljuva poesi. Men anledningen till denna hyllning grundar sig i en annan video jag kom över i början av året. Jag satt med en vän och sållade bland katter och porr för att till sist komma fram till den mest fantastiska skapelsen inom denna genre. Framför oss står en indisk man iklädd en röd läderdräkt och gör en slags Bollywood-verision av Michael Jacksons ”Thriller”. Med textrader som ”Morgan bor där mormor sa, killar gillar dålig mat” fångar han på ett sätt meningen med varför vi vandrar på denna jord. Lägg dessutom till ett eko som inte framställts med effekter utan är framsjungit av artisten själv så har du ett mästerverk som kommer influera mänskligheten i många, många år.

 

Visst, jag är inte den första som hyllar just den här videon. Den är förhandstippad som favorit till årets video av Daniel Larsson på Dafleet, men jag tycker det är viktigt att se vad som ligger bakom denna fantastiska konstscen. För vi får inte glömma bort att konst ständigt växer fram genom annan konst, där vi till exempel aldrig hade haft verk som ”Hitler gets banned from Xbox live” om inte Oliver Hirschbiegel gjort ”Der Untergand”.

 

Relaterat:

"Sixpounder skojfrisk" - Aoroncarta

"Tear apart-ektomorf" - Aoroncarta

"job for a cowboy-day in black" - Aoroncarta

"arabiska natt" - Thefatfreakybatard

"arabiska natt del 2" - Thefatfreakybatard

"Chiru - Dålig mat!" - Sonadar9

Den får 2 försenade knull-tåg av 5 möjliga.

Ibland känner jag mig ensam, då inte ensam som i att jag saknar sällskap utan snarare att hela världen tycker en sak, medan jag tycker helt tvärtom. Igår var ett tydligt exempel på en sådan situation. Jag sitter och tittar på tv med en vän, har allmänt trevligt och diskuterar alla möjliga saker. Sen kommer vi in på Markus Krunegård och min käre vän förklarar hur bra denna artist är. Jag blir alldeles skakis. Bara tanken av Krunegård får mig illamående. Jag vet inte om det var diskussionen av Krunegård eller överkonsumptionen av kaffe och snus, men jag var tvungen att ställa mig upp, gå och ta ett glas vatten för jag mådde fysiskt dåligt.

Det här är inte första gången jag stöter på en människa som är frälst i denna prins från peking. Jag har förut i livet hamnat i vilda diskussioner som oftast slutat i två irriterade, tysta människor som helt enkelt bara får släppa Krunegårds musik och aldrig mer prata om det. Jag är egentligen en ganska förstående människa. Jag fattar varför småtjejer älskar Twilight. Jag kan till och med gå med på att vuxna män finner glädje i vampyrer som glittrar. Det är absolut inget fel på Justin Bieber, han är ung, vacker och dessutom jätteduktig på att sjunga. Hans musik är inget som tilltalar mig alls, men jag kan förstå hur människor tycker om honom. MEN HUR FAN KAN FOLK GILLA MARKUS KRUNEGÅRD?! Jag förstår inte!

Det hela började när jag gick på mitt städjobb för några år sen och lyssnade på P3 i mina radiolurar. Plötsligt spelas en låt som heter Hollywood Hills, med artisten Markus Krunegård. Låten får mig att stanna upp och garva lite, japp jag skrattade första gångerna jag hörde den låten. Jag tänkte "ja okej det är sån här skämtlåt typ a. la Sean Banans skaka rumpa" där nån skojare har lagt på sig nån ful, tillgjord röst och gör en skojig låt, P3 kan ju få för sig att spela sånna "roliga" låtar ibland. Men nej! Det här är en seriös låt, Markus är förmodligen stolt över det här. Hans skiva Prinsen från peking, som låten är ifrån får en 3:a i Dagens nyheter, 4:a i Svenska dagbladet och Aftonbladet. Mattias Dahlström på DN jämför Markus Krunegård med Bruce Springsteen och Markus Larsson på Aftonbladet skriver: "BÄSTA SPÅR: ”Hollywood hills”"

HUR?! Har han lyssnat på låten? Hur kan en man som sjunger falskt på bäbis-språk bli så hyllad? När han i låten Hela livet var ett Disco sjunger "Kickeeeen var ääääreeeeeen?" Låter det som en sån där fullvuxen människa som gör till rösten när dom pratar med sin hund. "ååh hej lilla kicken! vad schöt du e lille kicken!" Ugh! jag ryser när jag hör det. När han sen i Hollywood Hills-refrängen slänger in några Mora Träsk-liknande stämmor "Ni har vart ihop" bryter jag ut i skratt. Inget fel på Mora Träsk men dom blir inte nominerade till grammis, rockbjörnen och P3-guld.

Hans musik som ligger i bakgrunden är det inget som hellst fel på. Inte heller hans texter finns det nått att klaga på. Men man kan inte bli artist när man framför låtar på det sättet han gör. Det kan liksom inte vara okej. Han kan väl bli poet då? Eller kanske textförfattare. Men för fan Markus snälla sjung inte mer! Jag mår illa!


Relaterat media:

Aftonbladet recension
Dagens nyheter Recension

Låten Hollywood Hills

Av någon outgrundlig anledning har jag börjat intressera mig för E-sport. För er utan kunskaper kring ämnet rör det sig om sport och tävling i dator- eller tv-spel. Jag är ingen "Gamer" själv, på sin höjd en hyffsad instagib CTF lirare i Quake, men annars har jag mest försvarat en bas i någon towerdefense-karta på Warcraft III. Visst man har väl lirat en och annan CS-runda ute på nätet, men allt som oftast har det resulterat i att jag åker på "A Major Can of Woopass".

Allt började ironiskt nog när jag spelade "vanlig" sport, i form av innebandy. Där jag efter en sommar fylld av öl och allmänt glassande, dumt nog bestämmer mig för att så att säga "röra på fläsket". Sådär i slutet av träningspasset när man är så trött att verklighetsuppfattning och tankeverksamhet är lagda åt sidan och det enda som gäller är att bita ihop och fullfölja dom sista tio minutrarna som återstår, händer det som inte får hända. PANG! Vaknar till på golvet, groggy som satan, blöder nå jävulskt från läppen. Hela världen omkring mig är fantastiskt förvirrande. Helt plötsligt befinner jag mig i en bil, och helt plötsligt ligger jag på en brits och skämtar med en sjuksköterska.

Denna hjärnskakning och helt trasiga läpp resulterar i en tillfällig vistelse hos min gode vän Pontus. Utan möjlighet att gå ut och utan möjlghet att kunna "ta en öl" söker jag mig snabbt till spelandet. Nu låter det kanske som en farlig tendens, att jag i avstånd från krökande måste ta till någonting så läskigt och beroendeframfallande som dataspel. Det ligger en poäng i det också. Jag känner mig ofta skakis på kvällen när jag inte får en dos av lite Heroes of Newerth. För att stilla min hunger på spelande har jag börjat kolla på streamade matcher där de allra bästa i världen gör upp mot varandra. När det sen inte finns några matcher av spel jag tycker är kul, har jag börjat titta på tävlingar i spel jag inte ens rört. Igår var en sådan kväll.

Jag sitter uppe till ca 06.00 på morgonkvisten för att se vem av två Koreaner som vinner Noth American Star League-finalen i Starcraft 2. Varför? Ja, det undrar jag också. Den frågan får vi ta upp någon annan gång för det intressanta med den här matchen var knappast deras "APM" eller ens vem som vann. Det som fångade mitt intresse var dessa två asiaters frisyrer. Efter lite "googlande" visar det sig att ingen asiatisk starcraft-spelare skiljer sig från normen. ALLA har samma frisyr! Jag lägger in en bild från en turnering där prispallen består av enbart asiater och som ni tydligt kan se har alla samma frisyr.


Jag har ingen vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Kanske är denna frisyren optimerad för att bära upp ett Headset på allra bästa sätt? Kanske finns det nån standard för hur Asiatiska E-sportspelare får se ut, lite som att mustacher är den enda ansiktsbehåringen en amerikansk polisman får bära så därför bär alla amerikanska poliser mustach. Man tar det man får helt enkelt. Jag har ingen aning, men det mest troliga är väl att om man lägger ner all den tid dessa gör framför datorn så får man förmodligen inga brudar. Vad gör man då åt denna avsaknad av fruntimmer? Jo man vänder blicken åt någon som istället får väldigt mycket tjejer, nämligen Justin Bieber. Vad gör att Bieber får brudar? Jo hans frisyr. "Jag kör på en likadan så ska jag nog få lite napp". Jag kan inte annat än att se det som den enda logiska förklaringen.

En sak är säker dock. När jag går in på universitetsbiblioteket, ser en asiat med en liknande frisyr sitta vid en utstationerad dator och tänker "åååh en Starcraft-spelare" kan jag med enkelhet konstatera att både frisyrfenomenet och mitt E-sportsintresse har gått lite för långt.

Relaterade Bilder:


Amerikanska poliser:

Efter att jag febrilt hamrat på min (eller ja, min hyresvärds) gitarr i många timmar, gjorde jag till sist en så kallad "pitchbend" vilket bidrog till att b-strängen gav vika. Detta ledde till att jag var tvungen att ta mig ända in till Växjö stad för att köpa nya strängar. När jag går där på en parallelgata till storgatan får jag syn på Musikcentralen och tänker att här ska jag kunna finna mig ett par strängar. Väl i butiken möts jag av två medelåldersherrar som frustande plockar stora kartonger förmodligen fyllda med musikrelaterade prylar. Min första tanke är att jag nu ska behöva krångla och kanske till och med behöva harkla mig för att få hjälp, jag som bara vill ha ett par simpla strängar. Men ack så motbevisad jag blev. Bakom den lite upphöjda kassan smyger en yngre kille med ruffsigt hår (kan ha hetat Martin) fram och direkt står till mitt förfogande.

Kritisk till snoffsiga snorungar med tron att de är experter som jag är gör att jag mer en gärna sätter säljare på prov, vilket jag också i detta fall gör genom att fråga den ruffshåriga killen som kanske hette Martin om de har några strängar. Jag tänker att denna unga herre eventuellt döpt till Martin, möjligen på grund av sitt ruffsiga hår ska agera långsamt och förrvirrande över min så breda och ganska dumma fråga. Men jag möts ganska snabbt av en kvickt levererad motfråga som lyder: Vilken sorts gitarr ska de va till? han ställer denna delikata fråga med en sån elegant betoning som varken får honom att låta nedlåtande men inte heller gör han det för krångligt för mig, jag börjar gilla den här killen. Jag berättar vad jag har för gitarr och att jag inte har nått speciellt märke jag önskar och det är nu denne man visar varför han står bakom kassan. Upp på disken slänger han fram ett par strängar som han förklarar är omtäckta av ett tunnt lager Gore-Tex, japp ni läste rätt, GORE-TEX! Detta ska enligt försäljaren leda till längre hållbarhet utan att påverka ljudet från gitarren. SMACK! sa det så var kortet draget, strängarna och kvittot nedstoppade i en precis, perfekt skuren plastpåse. Jag kunde sedan i godan ro röra mig hemmåt i en harmoni som bara uppstår när trevliga försäljare ger mig strängar fullt kapabla till att släppa ut svett och släppa in och ut luft.

Aldrig har jag på en musikaffär blivit så väl mött. Detta kan ju bero på att jag mestadels inhandlat mina musikgrunkor på Musikbörsen i Nyköping. Där den ena snickesnackern efter den andra ska pracka på en allt möjligt jävla bråte. Sen får jag väl erkänna att jag i yngre dagar kanske petade lite väl hårt på de där högljuda cymbalerna, vilket kanske i sin tur gjorde att butiksbiträdena blev lagom glada sådär på eftermiddagen strax innan stängning. Men som vuxen och "mogen" musikaffärshandlare ger jag ruffskillen på Musikcentralen Växjö 5 intorkade snusar förvarade i en blomkruka av 5 möjliga. Frisyren får en 3:a