Nostalgi-Gamer.
Fortsättningsvis så är även jag och Jocke lite utav samma skrot och korn när det kommer till spelintresse. Jag gav själv Arcanum en chans i relativt tidig ålder, men jag är rädd för att spelet förlorade mig på att det var för svårt. Jag höll mig istället till Fallout (som Jocke jämförde Arcanum med) då jag redan var inkörd på detta postapokalyptiska mästerverk. Men utöver spelgenreintresset så verkar det sig inte bättre än att jag och Jocke nu i äldre ålder ofta söker oss tillbaka till dessa förlegade speltitlar. Jag spelade exempelvis själv om Diablo (Blizzard, 1998) för typ 1000:e gången, under samma stund som Jocke publicerade sitt inlägg.
Jag håller till viss del med om Jockes kritik om hur dagens spel ofta är relativt enformiga. Att det bara är att bryta igenom dem utan någon vidare eftertanke och där höjdpunkten är att spränga folk och saker i luften. Men det finns en annan tanke som har slagit mig. En tanke om varför jag och Jocke år efter år spelar om våra gamla favoritspelartiklar. Nämligen nostalgin.
Jag vågar inte svara för hur Jockes sinne är lagt, men jag är något utav den nostalgiska typen. Jag tror att nostalgin från att för första gången bli förälskad i ett spel och inse hur pass mycket denna (ej accepterade) konstform kan erbjuda, är det som för mig tillbaka.
För personligen kan jag komma ihåg väldigt mycket detaljer från när jag verkligen upplevde Baldur's Gates (Bioware, 1998) storhet. Jag hade ägt spelet lite över ett år, men var fortfarande för ung för att förstå särskilt mycket av dialogerna samt oförmögen att lyckas ta mig speciellt långt i spelets berättelse. Detta eftersom det krävde mer av spelaren än exempelvis Diablo där det inte krävs så mycker mer än att klicka. Båda spelen kom ut samma år, men personligen var jag inte mogen nog för Baldur's Gate med min tioåriga erfarenhet av livet.
Det var inte förrän nått den höga åldern av en bit över 11 år, som jag äntligen fick den fulländade upplevelsen. Med något förbättrade språkkunskaper och ett (relativt) mognare sinne kunde jag äntligen någorlunda förstå intrigerna, dialogerna och reglerna som omger BG1.
Jag minns att det var sommar. Jag befann mig i mitt lätt vattenskadade pojkrum, hemma hos min far på landet. Tapeten på snetaket över min säng hade börjat flagna något. Över sängen hängde en Mumin-affisch. Vid datorn som stod på datorbordet en bit från sängens fotända, mellan rumsdörren och balkongdörren satt jag med benen uppe på chassit. Datorn var en gammal IBM-historia med en uppsendeväckande tjock skärm. När man satte igång skärmen gav den ifrån sig ett stumt "klonk" och tog ett ganska bra tag att starta upp.
Balkongdörren stod öppen och utifrån lyste solen varmt, samtidigt som en lätt bris ibland passerade rummet i ett korsdrag. Detta medförde sommarens alla ljud i form av vindens sus i träden samt fåglarnas lätsamma kvittrande när de ibland kom och petade i husets stuprännor. Även dofterna fyllde rummet med lukten av nyklippt gräs och allt som oftast gjorde även den stora syrénbusken på husets baksida sig påmind.
Från vardagsrummet som låg utanför mitt pojkrum stod TV:n på. ZTV var det som rullade, eftersom kanalen erbjöd musik. Jag minns att Red Hot Chilipeppers nyligen släppt albumet Californication och att Scar Tissue var veckans hitvarning. Detta medförde att den spelades i princip en gång i timmen och blev något utav soundtracket till just det här minnet. Låten inger också en allmän sommarkänsla i mig idag.
Det hände att jag tog ner mina fötter från chassit, pausade mitt spelande och gick ner till köket. I kylskåpet kunde jag förse mig med läsk och sådana där dammsugarbakelser som man då tyckte att bara äldre människor åt.
Det kan tilläggas berättelsen att jag inte har något särskilt minne av själva spelupplevelsen. Antagligen spelade jag en Krigare som specialicerade sig på Långsvärd då det var det enklaste alternativet, men jag är inte helt säkert. Kanske beror det på de 20-tal gånger jag spelat igenom spelet under mitt liv. Det ska dock poänteras att ingen spelomgång har gett mig ett minne som är lika detaljerat som detta.
Avslutningsvis är det här bara en teori som helt och hållet utgår ifrån mig själv. Men jag skulle antagligen kunna göra en liknande återberättelse som utspelar sig ungefär ett år senare i mitt. Men i då med spelet Breath of Fire III (Capcom, 1997) som minnesbesvärjare.
Magnus Betnér
Magnus Betnér släpper idag turnéfilmen ”Magnus Betnér IV”. Jag har håller på att ladda ner den nu. Men lyssna här. Jag laddar ner den LAGLIGT! Wow. Varför? Lyssna:
Allting är privat gjort. Inga värdelösa filmbolag eller liknande i bakgrunden som ska ha sin del och trissa upp priserna. Hela showen kostar 49 spänn. 49 spänn för en hel nysläppt DVD (som man visserligen bara kan ladda ned, men ändå). Idén är simpel, genial och borde vara ett steg på vägen mot piratkopieringen.
Idén är inte hans egen. Världens bästa ståuppkomiker Louis CK gjorde ett liknande stunt och Betnér har själv sagt att det är hans försäljningsstil han vill emulera. Jag tror personligen Betnér kommer backa på affären eller gå marginellt plus. I Sverige, där staten ska ha runt 29 av de 49 kronorna, är det ju så deprimerande att man borde skratta åt folk som ens försöker. Men Betnér gör det ändå. Han siktar mot skyarna och tar risken. Snyggt!
Jag bryr mig ärligt talat inte om ifall DVD:n skulle råka suga. Jag är inget superfan av Betnér, men tycker att han har sina stunder. Idén är värd att stödjas dock. Gör det ni också väl. Bara Betnér och hans medarbetare som producerat kommer få pengar för det här, inga kostymklädda mellanhänder finns att skåda.
Nice one.
www.magnusbetner.com är stället att köpa på.
Celebrity apprentice med Penn Jillette och George Takei
Jag följer Celebrity Apprentice som är inne på sitt sjunde avsnitt av säsong 12. Jag har inte sett programserien innan och såg det bara för att mina idoler Penn Jillette och George Takei är med den här gången.
George Takei, WOW. Galet bra människa. En gammal amerikan-asiat och Star Trek-hjälte som slåss för bögars rättigheter, som hade sina föräldrar inlåsta i ett amerikanskt koncentrationsläger efter Pearl Harbor och som dessutom hyfsat nyligen försöker ena Star Wars- och Star Trek-fans genom att begrava stridsyxan och slåss mot Twilighthysterin. Vad kan man inte älska? FUCK jag älskar honom:
Live long and prosper
Penn Jillette å andra sidan är en hypersmart och ödmjuk ateist som bland tusen andra grejer skrivit en extremt underhållande bok - God, No! - samt gör en show i Las Vegas fem dagar i veckan och generellt jobbar stenhårt och lever livet. Min avunsjuka är enorm men min beundran är tusenfalt större:
"Better to be uneducated than educated by your government."
Andra deltagare är den farligt snygga Miss Universe Dayana Mendoza som jag tyvärr tror bara är kvar i programmet för att Donald Trump äger Miss Universe-tävlingen. Hon verkar helt okej dock, stark och självständig kvinna, men ter sig ganska tråkig och dum: 
Hello :)
Arsenio Hall vet jag inte vad han är känd för, men framställs som sympatisk och snäll:
Sup?
Lisa Lampanelli, helt okej ståuppkomiker vilket är bra jobbat av en kvinna. Det är så tråkigt att världens kändaste stå-upp-kvinnor inte är de roligaste. De kör bara på den manliga modellen att skämta om penisar och sex. Hon är grym, fantastisk, men spelar lite för mycket på att emulera sina manliga kollegor. Men denna kontroversiella ståndpunkt av mig får vänta till ett annat inlägg. Men låt mig igen påpeka: Lisa Lampanelli är fantastisk:
"Hitler got more laughs than Jimmy Kimmel, and he did it without Jewish writers."
Paul Teutul är också med. Han verkar vara en hardcore-tv-man. Dvs han är allt det som definierar mannen - stark, älskar motorcyklar och tystlåten. TV-personligheten sammanfaller i att han lyckas dölja sin fördom mot bögar. Hyfsat intressant kille, men ganska tråkig i programmet tyvärr. Säkert tråkigt i verkligheten också:
"All right, numb nuts, we got bikes to build!"
Sedan har vi American Idol-tvåan från 2003 Clay Aiken som också får mycket respekt från mig. Han är bög och gillar inte Penn Jillette. Och alla som inte gillar Penn Jillette och vågar stå för det är okej i min bok (angilcism?). Det är svårt att förklara. Jag älskar Penn Jillette, men jag tror han älskar folk som vågar hata honom uppriktigt. Och det gör jag med. Äsch, för komplicerat resonemang. Vi tar det en annan gång. Här är han hur som helst, episk och äkta:
"Penn Jillette and I don't get along."
Till slut har vi bitchen nummer ett, hon som tar tillbaka kvinnosynen åtminstone tjugo år tillbaka, hon som visar att kvinnor inte kan samarbeta. Bitchen, mobbaren, satanrepresentanten, manipuleraren: Aubrey O'Day. Jag hatar henne verkligen. Jag tror jag har beskrivit henne tillräckligt ovan, men FAN hon är en sån jävla bitch. Ska jag säga någonting bra, så måste jag säga att hon är jävligt bra på det hon gör. Hon skapar konflikter, spelar oskyldig, gråter när hon förlorar en diskussion. Uäää uak mår illa av att bara tänka på det. Önskar så hemskt att hon var med i en episod av back stabbing sluts - alla män vet vad jag pratar om:
"Hey guys, I'm a fucking cunt."
Nå, låt oss lämna fanboysnacket och tala om tv-serien istället:
Apprentice är en reality-show som senare blivit en celebrity-apprentice-show. Miljardären Donald Trump är programledare, boss och gör ett bra jobb:
"You're fired!"
Deltagarna som är uppdelade i två lag, denna säsong i män och kvinnor, gör olika uppdrag åt stora företag och försöker samla in så mycket pengar som möjligt, alternativt försöker representera varumärket på bästa möjliga sätt.
Jag vill inte spoila för mycket för jag rekommenderar uppriktigt att ni söker upp serien. Den kommer säkert aldrig gå i Sverige, men leta upp den på random torrentsida så hittar ni avsnitten.
Hmmm jag hatar att tvingas censurera mig själv, men vi kan väl säga såhär: Se igenom alla sju avsnitt (en timme långa, avsnitt 7 är två timmar långt) och sedan skriver jag ett nytt inlägg om en vecka när avsnitt 8 kommit ut så ni är med på traven, ok?
Har så jävla mycket att säga. Måste få ut det. Tanka ned serien så diskutterar vi om en vecka. Hörs då.
(Aubrey är en jävla bitch)
Arcanum Of Steamworks & Magick Obscura
Arcanum köpte jag direkt när det släpptes 2001. Jag var då 14 år. Det var skoj då men jävligt buggigt. Nu några år senare såg jag det "on sale" på Good Old Games (gog.com) för 3 dollar och köpte det direkt.
Det är gjort av ungefär samma gäng som gjorde Fallout 1 och 2 och har ungefär samma gameplay. Striderna kan köras på traditionellt fallout-sätt, dvs turbaserat; Du gör ditt drag, sedan gör ditt motståndare nästa. Lugnt och skönt. Du kan också köra real time a la Diablo, men det fungerar absolut inte i de svårare striderna. Allting sker så förbannat snabbt att min Boomerang Throwing Business Gnome Magician med bara 3 i Strength dör efter ca 17 nanosekunder.
Man ser allt i en tvådimensionell isometrisk overview och gör vad man vanligtvis gör i RPGs. Man gör uppdrag, skaffar bra gear, dödar fiender, pratar med människor och lattjar runt. Skoj!
Vad gör då Arcanum unikt mot alla andra spel? En fråga man alltid måste fråga sig i denna dataspelsvärld som normalt består av nyheter som XBOX FPS NUMBER 5549215 IS OUT! YOU CAN KILL STUFF! AWESOME!
Jo, det som gör Arcnaum är unikt är detta: Spelet utspelar sig i en typisk fantasyvärld. Du har dina alver och dvärgar som ständigt är i konflikt. Du har din storydödande profetia som säger hur allting kommer sluta (som om man inte vet att the bad guy kommer förlora lol). MEN! Tomtar-och-troll-världen innehåller också machine-guns!
När du skapar din karaktär måste du planera om du ska vara en forskare/tekniker som kan bygga pistoler, robotar och riktig medicin eller om du ska vara en traditionell magiker som trollar fram läkande effekter, monster eller eldstormar. Naturligtvis kan du också köra något helt annat eller något mittimellan, vad sägs om en stendum Half-Ogre med träklubba eller en smygande, pilbågsskjutande Halfling. Möjligheterna är stora. Förnuft eller religion, vad väljer du?
Själv valde jag för rollspelsvärde att köra en klen men intelligent Gnome som kastar boomerang, kan framkalla snälla monster och låsa upp låsta dörrar och kistor via magi. Han är också ganska karissmatisk vilket gör att jag kan ha många medhjälpare med mig på färden, även om jag efter frygt 12 timmar spelande fortfarande bara hittat en som vill följa med mig. Jag var vid spelets början också hyffsat snygg (8 beauty), men ett antal strider senare har jag scars över hela facet och den är nu nere på 5. Min gnome är alltså både ful och klen.
Det är hyffsat roligt. Man märker att några år gått, det finns inget tråkigare än att behöva vandra till slutet av en gigantisk stad för att kunna fast-travla någonstans. Att min Gnome bara har 3 i styrka gör också att jag inte orkar bara så mycket gear vilket gör att jag alltid är overencumbered och alltid är svinslö.
Fuck off and eat my boomerang Half-Orc Guard!
Jag hade generellt en mardrömsstart med min gubbe för övrigt. Kostymen jag fick börja med gick sönder efter typ tre strider och jag gick därför runt naken de första tre timmarna innan jag hade råd att köpa en liten läderrustning. När man är naken gör man dåligt intryck på invånarna i städerna och jag fick därför hela staden emot mig direkt i början.
Min karaktär börjar dock ta sig nu. Han dödar aldrig något med sin boomerang, men jag kan framkalla två monster som gör ett ganska bra jobb att döda allt som vill döda mig. Det är också lite komisgt att möta vilda råttor ena stunden, pilbågsskjutande alver i andra, zombies i tredje, pistolskjutande cowboys i fjärde, stenhårda ogres i femte och maskingevärsbärande dvärgar i sjätte.
Absurd blandning som är jäkligt rolig om du gillar Fallout, annars är det nog bara konstigt och segt.
Agnes von Krusenstjerna
Vad säger ni om att bryta från normen här på uddakritik och skriva om ett lite mer konventionell kultur, vågar jag säga finkultur? Jag är osäker, men försöker.
Jag förstår inte hur mina medskribenter lyckas komma på alla sina absurda ämnen, men jag är skrivsugen och blir därför tvingad att hålla mig inom ramarna då jag inte kan hitta någon väg ut för tillfället.
Jag har nyligen avslutat romanen Kvinnogatan och har samtidigt påbörjat den efterföljande Höstens skuggor. Båda romanerna är delar av romanserien om Fröknarna von Pahlen (totalt 7 böcker) och innehåller uppriktiga sexskildringar i många former, odödliga konflikter och briljanta karaktärer.
Min spontana observation efter 2.5 romaner i serien är dels att jag kommer läsa klart hela serien, den andra är att männen ofta skildras som svin. De gör den fina och storvuxna lantflickan med barn och flyr strax därefter. De förlovar sig med ena huvudpersonen och flyr strax därefter. Ja, det är egentligen allt romanens män gör - krossar ärliga kvinnors hjärtan och flyr sedan. Den enda vettiga mannen som hittills framkommit är utvecklingsstörd och går ett sorgligt öde till mötes.
Men att läsa von Krusenstjerna ur ett strängt genusperspektiv är att bortse från allting annat fantastiskt, även om genusperspektivet är oundvikligt när sex ett centralt tema.
Hmmm... sex och intriger... NICE.
Romanserien var ganska skandalomsusad när den släpptes 1930-1935 och kan säkert provocera svaga själar än idag. Sexet kommer som sagt i många olika former. En lärare på hushållsskolan är lesbisk och raggar på sina elever, en annan är svartsjuk på sin hund som parar sig med en annan hund. Agnes, huvudpersonen, får veta att hennes bästa vännina har skumma känslor för sin bror. Ingenting är rumsrent, allt är uppfriskande hårdhänt och ärligt.
Man kan vara burdus och säga att von Krusenstjerna bara tänjde gränserna för sakens skull genom att införa djursex, incest och homosexualitet ( homosexualitet som jag såklart inte lägger i samma kategori som de först nämnda, men 1930 var det på samma nivå). Man kan också beskriva det som en föregångare till dagens såpoperor.
Men det är att förenkla alldeles för mycket. Jag drar mig för att beskriva det som vackert, men det är verkligen vackert. Svenska lantlivets fram- och baksidor framställs, men med en stark vinst för framsidorna vilket jag tror är svårt att göra om man verkligen är ärlig. Vackra naturmiljöer där människorna utåt sett är trevliga och snälla brukar ofta dölja en mörk hemlighet som förstör hela idyllen. Se bara på brittiska polisserier. Men Krusenstjerna lyckas visa lantlivets hemligheter utan att de tar överhanden.
Det är en bildningsroman-serie vilket innebär att vi följer Agnes från mycket låg ålder fram till vuxenliv. Risken med bildningsromaner är att huvudpersonerna ofta blir alldeles för lillgamla, ett typexempel är väl Jane Eyre av Charlotte Brontë, Jane som är expert på livet redan när hon föds. Agnes är lillgammal, men ändå trovärdig. Hon blir arg, frustrerad, men råkar vara mer intelligent än sina jämngamla. Det fungerar helt enkelt.
Avslutningsvis, läs åtminstone Kvinnogatan som förvisso är del 2 av serien, men som utan tvekan kan läsas fristående (jag gjorde det först, och läste om den något år senare efter att jag läst första romanen).
Extremt bra människoskildringar, äkta konflikter och äkta sex. Vad mer kan man begära?
