Den får 2 försenade knull-tåg av 5 möjliga.

Ibland känner jag mig ensam, då inte ensam som i att jag saknar sällskap utan snarare att hela världen tycker en sak, medan jag tycker helt tvärtom. Igår var ett tydligt exempel på en sådan situation. Jag sitter och tittar på tv med en vän, har allmänt trevligt och diskuterar alla möjliga saker. Sen kommer vi in på Markus Krunegård och min käre vän förklarar hur bra denna artist är. Jag blir alldeles skakis. Bara tanken av Krunegård får mig illamående. Jag vet inte om det var diskussionen av Krunegård eller överkonsumptionen av kaffe och snus, men jag var tvungen att ställa mig upp, gå och ta ett glas vatten för jag mådde fysiskt dåligt.

Det här är inte första gången jag stöter på en människa som är frälst i denna prins från peking. Jag har förut i livet hamnat i vilda diskussioner som oftast slutat i två irriterade, tysta människor som helt enkelt bara får släppa Krunegårds musik och aldrig mer prata om det. Jag är egentligen en ganska förstående människa. Jag fattar varför småtjejer älskar Twilight. Jag kan till och med gå med på att vuxna män finner glädje i vampyrer som glittrar. Det är absolut inget fel på Justin Bieber, han är ung, vacker och dessutom jätteduktig på att sjunga. Hans musik är inget som tilltalar mig alls, men jag kan förstå hur människor tycker om honom. MEN HUR FAN KAN FOLK GILLA MARKUS KRUNEGÅRD?! Jag förstår inte!

Det hela började när jag gick på mitt städjobb för några år sen och lyssnade på P3 i mina radiolurar. Plötsligt spelas en låt som heter Hollywood Hills, med artisten Markus Krunegård. Låten får mig att stanna upp och garva lite, japp jag skrattade första gångerna jag hörde den låten. Jag tänkte "ja okej det är sån här skämtlåt typ a. la Sean Banans skaka rumpa" där nån skojare har lagt på sig nån ful, tillgjord röst och gör en skojig låt, P3 kan ju få för sig att spela sånna "roliga" låtar ibland. Men nej! Det här är en seriös låt, Markus är förmodligen stolt över det här. Hans skiva Prinsen från peking, som låten är ifrån får en 3:a i Dagens nyheter, 4:a i Svenska dagbladet och Aftonbladet. Mattias Dahlström på DN jämför Markus Krunegård med Bruce Springsteen och Markus Larsson på Aftonbladet skriver: "BÄSTA SPÅR: ”Hollywood hills”"

HUR?! Har han lyssnat på låten? Hur kan en man som sjunger falskt på bäbis-språk bli så hyllad? När han i låten Hela livet var ett Disco sjunger "Kickeeeen var ääääreeeeeen?" Låter det som en sån där fullvuxen människa som gör till rösten när dom pratar med sin hund. "ååh hej lilla kicken! vad schöt du e lille kicken!" Ugh! jag ryser när jag hör det. När han sen i Hollywood Hills-refrängen slänger in några Mora Träsk-liknande stämmor "Ni har vart ihop" bryter jag ut i skratt. Inget fel på Mora Träsk men dom blir inte nominerade till grammis, rockbjörnen och P3-guld.

Hans musik som ligger i bakgrunden är det inget som hellst fel på. Inte heller hans texter finns det nått att klaga på. Men man kan inte bli artist när man framför låtar på det sättet han gör. Det kan liksom inte vara okej. Han kan väl bli poet då? Eller kanske textförfattare. Men för fan Markus snälla sjung inte mer! Jag mår illa!


Relaterat media:

Aftonbladet recension
Dagens nyheter Recension

Låten Hollywood Hills

Efter att varit uppe hela natten för att försöka vända tillbaks på dygnet så sitter jag och halvsover i soffan när jag inser att jag måste underhålla mig själv för att inte somna. Ett blogg inlägg tänker jag, men vad ska jag skriva om? Då kommer jag på nånting som jag har funderat väldigt länge över och har stört mig på i åratal. Leveranstiden på böcker. Jag beställde kurslitteratur för ett par dagar sen, inte nog med att den är svindyr och notan landade på sisådär 1200 spänn för 4 böcker, så tar det en jävla evighet att få dom. Alltså det tar 5-9 dagar att SKICKA boken, sen tar det ytterligare typ 2-3 dagar för posten att leverera skiten. 5-9 DAGAR att behandla en orderjävel och skicka iväg boken, består lagermannastyrkan typ av en 95-årig gubbe som med sin permobil endast behandlar 10 böcker om dagen eller vadå? Jag menar hur jobbigt och svårt kan det vara att samla ihop mina fyra böcker, packa ihop dom i deras skitkartong med snaror som är omöjlig att få upp utan sax, som alltid jävlar ska vara borta när man väl behöver den, skicka dom med nåt bud posten (jag vet ju inte hur det går till egentligen) och hem till mig? Jag kan inte nånstans se hur den processen ska ta MINST 5 dagar. Jag var ju rätt nöjd med att jag har beställt böcker lite i förväg, men börjar inse nu att jag inte kommer få dom den här veckan, kanske inte heller nästa vecka. "levereras före jul" stod det, tro fan att den kommer dimpa ner i brevlådan den 23e när man har åkt hem och är helt utan kurslitteratur över juluppehållet. 5-9 dagar... för böcker... det är helt sjukt.

Efter en relativt händelsefattig dag la jag mig till rätta i soffan med en känsla av att den omöjligt kunde erbjuda mig något utöver det vanliga. Men ack så fel jag hade. Som så många andra vände jag mig till Tv:n i mitt sökande efter någon form av underhållning och hittade efter lite zappande till Eurosport. Det pågick en curling-match mellan Sverige och Norge i något slags mästerskap, vilket knappast skulle fångat min uppmärksamhet i vanliga fall. Även om jag inte vill påstå att jag hatar curling, så kändes det i sammanhanget som att underhållningen det bjöd på kunde likställas med SVT:s gudstjänst en bakissöndag. Det var då jag såg dem - byxorna.

Det norska landslaget hade alla på sig byxor som färgglatt pryddes med den norska flaggan. Då menar jag inte en liten vimpel vid en av fickorna, utan byxan var bokstavligen den norska flaggan! Min första reaktion var: "but, why?!", men sedan slog det mig att jag har sett detta förut. Efter lite googlande insåg jag att det här var inte en engångsföretelse, detta var helt enkelt deras grej. Detta medförde inte att jag fick någon slags förståelse över det hela och även om jag sällan bryr mig om hur människor väljer att klä sig kunde jag inte undgå att att rynka något på ögonbrynen. Jag insåg att jag stod vid ett val att antingen avsky det hela eller helt enkelt omfamna och acceptera.

Det fick bli det sistnämnda. Jag menar, varför inte? Dessa fantastiska tygstycken gör curling till något så mycket mer. För även om sporten kanske inte tillhör en av de mer respekterade tävlingsformerna - antagligen längre ner på listan än e-sport - så medföljer naturligt en slags allvarsamhet som förekommer i tävlingssammanhang. Den är som bortsopad när Norge entrar isen, men jag väljer att istället för att ifrågasätta, se det som en fantastisk självinsikt toppad med en helskön självironi.

Uppenbarligen fungerar det också som ett utmärkt PR-trick. Kolla bara på antalet "likes" på Facebook; http://www.facebook.com/NOCTP. Det är helt enkelt ingenting man missar. Jag är övertygad om att det svenska curlinglandslaget långt ifrån får samma uppmärksamhet.

Jag säger: Tack Norge!

Av någon outgrundlig anledning har jag börjat intressera mig för E-sport. För er utan kunskaper kring ämnet rör det sig om sport och tävling i dator- eller tv-spel. Jag är ingen "Gamer" själv, på sin höjd en hyffsad instagib CTF lirare i Quake, men annars har jag mest försvarat en bas i någon towerdefense-karta på Warcraft III. Visst man har väl lirat en och annan CS-runda ute på nätet, men allt som oftast har det resulterat i att jag åker på "A Major Can of Woopass".

Allt började ironiskt nog när jag spelade "vanlig" sport, i form av innebandy. Där jag efter en sommar fylld av öl och allmänt glassande, dumt nog bestämmer mig för att så att säga "röra på fläsket". Sådär i slutet av träningspasset när man är så trött att verklighetsuppfattning och tankeverksamhet är lagda åt sidan och det enda som gäller är att bita ihop och fullfölja dom sista tio minutrarna som återstår, händer det som inte får hända. PANG! Vaknar till på golvet, groggy som satan, blöder nå jävulskt från läppen. Hela världen omkring mig är fantastiskt förvirrande. Helt plötsligt befinner jag mig i en bil, och helt plötsligt ligger jag på en brits och skämtar med en sjuksköterska.

Denna hjärnskakning och helt trasiga läpp resulterar i en tillfällig vistelse hos min gode vän Pontus. Utan möjlighet att gå ut och utan möjlghet att kunna "ta en öl" söker jag mig snabbt till spelandet. Nu låter det kanske som en farlig tendens, att jag i avstånd från krökande måste ta till någonting så läskigt och beroendeframfallande som dataspel. Det ligger en poäng i det också. Jag känner mig ofta skakis på kvällen när jag inte får en dos av lite Heroes of Newerth. För att stilla min hunger på spelande har jag börjat kolla på streamade matcher där de allra bästa i världen gör upp mot varandra. När det sen inte finns några matcher av spel jag tycker är kul, har jag börjat titta på tävlingar i spel jag inte ens rört. Igår var en sådan kväll.

Jag sitter uppe till ca 06.00 på morgonkvisten för att se vem av två Koreaner som vinner Noth American Star League-finalen i Starcraft 2. Varför? Ja, det undrar jag också. Den frågan får vi ta upp någon annan gång för det intressanta med den här matchen var knappast deras "APM" eller ens vem som vann. Det som fångade mitt intresse var dessa två asiaters frisyrer. Efter lite "googlande" visar det sig att ingen asiatisk starcraft-spelare skiljer sig från normen. ALLA har samma frisyr! Jag lägger in en bild från en turnering där prispallen består av enbart asiater och som ni tydligt kan se har alla samma frisyr.


Jag har ingen vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Kanske är denna frisyren optimerad för att bära upp ett Headset på allra bästa sätt? Kanske finns det nån standard för hur Asiatiska E-sportspelare får se ut, lite som att mustacher är den enda ansiktsbehåringen en amerikansk polisman får bära så därför bär alla amerikanska poliser mustach. Man tar det man får helt enkelt. Jag har ingen aning, men det mest troliga är väl att om man lägger ner all den tid dessa gör framför datorn så får man förmodligen inga brudar. Vad gör man då åt denna avsaknad av fruntimmer? Jo man vänder blicken åt någon som istället får väldigt mycket tjejer, nämligen Justin Bieber. Vad gör att Bieber får brudar? Jo hans frisyr. "Jag kör på en likadan så ska jag nog få lite napp". Jag kan inte annat än att se det som den enda logiska förklaringen.

En sak är säker dock. När jag går in på universitetsbiblioteket, ser en asiat med en liknande frisyr sitta vid en utstationerad dator och tänker "åååh en Starcraft-spelare" kan jag med enkelhet konstatera att både frisyrfenomenet och mitt E-sportsintresse har gått lite för långt.

Relaterade Bilder:


Amerikanska poliser:

Jahapp då var det dags igen, ett nytt vredesutbrott kallar för ett nytt blogginlägg. Satt med Emil och slökollade på tv när det dyker upp en reklamfilm på teven, jag känner igen melodin och lyfter blicken ifrån datorskärmen för att kolla vad som står på. Jag antar att ni känner igen det här: Långtradare med lyktor baktill, snö ute och bjällror som ljuder i bakrunden. Coca-cola kör den gamla goda, fan vad nice tänkte jag. En av dom få reklamfilmer jag faktist tål, för den för med sig längtan till julen och har en skön medlodi. MEN var det Coca-cola? Nej det var det inte. TELENOR har tydligen kommit på nåt "nytt"! "Men vi snor coca-colas gamla reklam helt av, den ända vi ändrar på är att vi nynnar melodin och färgar långtradarna BLÅ" Vad i helvete? IDÉRIKT! Telenor lyckas alltså på egen hand att förstöra säkert tusentals människors julminnen, för jag skulle sträcka mig till att säka att den Coca-cola reklamen är ett genuint julminne. Vad är det för folk som jobbar med reklam igentligen? Är utblidningen typ tre år på universitet där man får lära sig dålig jävla smak och att inte komma på några bra idéer till nånting nånsin? Jag begriper bara inte.

Det kan tyckas märkligt att recensera något man själv är en del av, men jag kan helt enkelt inte låta bli att reagera på Ankans bildval till den här bloggen. Om en bild säger mer än 1000 ord så använder Ankans bild varenda stavelse till att vilseleda. För en utomstående kan det både te sig svårt att tyda eller också framstå som för trivialt att ens anmärka. Men för någon med insyn, som dessutom är illustrerad på bilden, blir det så uppenbart att det är oundviklit att förbise.

Jag sträcker mig så långt att jag vågar påstå att bilden som pryder toppen av denna sida har som funktion att representera och att den i det här fallet är menad att avbilda oss tre för att sätta någon slags personlig prägel på det vi skriver. Problemen i Ankans illustration är många men innan jag går in på detalj varför så vill jag förtydliga att den här texten inte på något sätt är vinklad, utan att jag med mitt kritiska öga lägger en helt objektiv kommentar på bilden.

Om vi då utgår ifrån att bilden har skapats i avsikt att illustrera de personer som verkar på denna blogg, så ser man ganska snart bristerna. Till att börja med så framhäver illustratören sig själv alldeles för mycket. Förutom att han valt att placera sig själv i mitten av bilden, så kontrasterar han även sig själv något enormt genom att välja en bild där han solkysst, lite finurligt kisar in i kameran med MIN hatt på knoppen. Vi andra (och jag tror att jag även kan tala för Pontus) illustreras inte alls lika angenämnt utan är båda bleka och ovårdade. Fortsättningsvis har både jag och Pontus en cigarett hängandes ur mungipan vilket även det hjälper att framhäva Ankans lite oskyldiga (och enormt missvisande) svärmorsdröms-illustrering av sig själv. Dessutom har han valt att använda en bild av mig i skarp profil med en frisyr som inte alls överenstämmer med hur jag egentligen ser ut. Han hade likväl kunnat välja en bild på en styvnackad våldsförbrytare från Kumla-anstalten istället för den. För att inte tala om Pontus som rätt och slätt ser ut som en idiot.

Nej, det här är inget annat än ett rejält misslyckande. Jag hoppas innerligt att framtida kreationer av Ankan levereras med mer värdighet än detta. Den förtjänar helt enkelt inte mer än 1 sur napp av 5 möjliga.

Efter att jag febrilt hamrat på min (eller ja, min hyresvärds) gitarr i många timmar, gjorde jag till sist en så kallad "pitchbend" vilket bidrog till att b-strängen gav vika. Detta ledde till att jag var tvungen att ta mig ända in till Växjö stad för att köpa nya strängar. När jag går där på en parallelgata till storgatan får jag syn på Musikcentralen och tänker att här ska jag kunna finna mig ett par strängar. Väl i butiken möts jag av två medelåldersherrar som frustande plockar stora kartonger förmodligen fyllda med musikrelaterade prylar. Min första tanke är att jag nu ska behöva krångla och kanske till och med behöva harkla mig för att få hjälp, jag som bara vill ha ett par simpla strängar. Men ack så motbevisad jag blev. Bakom den lite upphöjda kassan smyger en yngre kille med ruffsigt hår (kan ha hetat Martin) fram och direkt står till mitt förfogande.

Kritisk till snoffsiga snorungar med tron att de är experter som jag är gör att jag mer en gärna sätter säljare på prov, vilket jag också i detta fall gör genom att fråga den ruffshåriga killen som kanske hette Martin om de har några strängar. Jag tänker att denna unga herre eventuellt döpt till Martin, möjligen på grund av sitt ruffsiga hår ska agera långsamt och förrvirrande över min så breda och ganska dumma fråga. Men jag möts ganska snabbt av en kvickt levererad motfråga som lyder: Vilken sorts gitarr ska de va till? han ställer denna delikata fråga med en sån elegant betoning som varken får honom att låta nedlåtande men inte heller gör han det för krångligt för mig, jag börjar gilla den här killen. Jag berättar vad jag har för gitarr och att jag inte har nått speciellt märke jag önskar och det är nu denne man visar varför han står bakom kassan. Upp på disken slänger han fram ett par strängar som han förklarar är omtäckta av ett tunnt lager Gore-Tex, japp ni läste rätt, GORE-TEX! Detta ska enligt försäljaren leda till längre hållbarhet utan att påverka ljudet från gitarren. SMACK! sa det så var kortet draget, strängarna och kvittot nedstoppade i en precis, perfekt skuren plastpåse. Jag kunde sedan i godan ro röra mig hemmåt i en harmoni som bara uppstår när trevliga försäljare ger mig strängar fullt kapabla till att släppa ut svett och släppa in och ut luft.

Aldrig har jag på en musikaffär blivit så väl mött. Detta kan ju bero på att jag mestadels inhandlat mina musikgrunkor på Musikbörsen i Nyköping. Där den ena snickesnackern efter den andra ska pracka på en allt möjligt jävla bråte. Sen får jag väl erkänna att jag i yngre dagar kanske petade lite väl hårt på de där högljuda cymbalerna, vilket kanske i sin tur gjorde att butiksbiträdena blev lagom glada sådär på eftermiddagen strax innan stängning. Men som vuxen och "mogen" musikaffärshandlare ger jag ruffskillen på Musikcentralen Växjö 5 intorkade snusar förvarade i en blomkruka av 5 möjliga. Frisyren får en 3:a

Jag ska inte ljuga, vilket jag tenderar till att göra alldeles för ofta, men när det gäller reklamfilmer så är min ärlighet total. Jag hatar reklamfilmer. Jag hatar dom så mycket att jag kan bli seriöst förbannad! Aggresionsproblem tänker ni kanske, men jag ska ta upp ett exempel som förklarar mitt beteende. Vi satt idag ett gäng hemma hos en vän, lagade mat, åt maten, snackade skit, du vet sådana saker man gör tillsammans. Jag ska inte sticka under bordet att vi alla hade det grymt trevligt, för det hade vi verkligen. Vi har haft en tradition under hösten där vi samlas varje onsdag och kollar på "bonde söker fru" på tv4, och mitt i programet när det börjar bli lite mysigt med kärlek och dynga så börjar reklamen.. Jag brukar alltid zappa förbi reklamerna men nu när jag inte var hemma och inte var herre över fjärrkontrollen kunde jag inget annat göra att ta ett djupt andetag och hoppas på det bästa. Då kommer den... Mediamarkts nya reklamfilm... Allvarligt vad tänkte dom? Vill dom att man i rent raseri springer upp ur soffan, "-nä nu jävlar", tar tag i första bästa tillhygge och slår skiten ur tv-apparaten för att sen inse sitt misstag och sticker till mediamarkt för att köpa en ny? Inte långt borta isåfall. Har ni inte sett den så ska jag förklara vad den handlar om: