Efter Jockes inlägg om spelet Arcanum mindes jag ett tidigare inlägg av samme man från hans egna blogg (chogoling.com). Jag minns att jag uppskattade det inlägget för dess kritiska diskussion och jämförande mellan gamla och nya spel, eftersom jag själv funderat en hel del kring ämnet. Dessutom kan man i hans inlägg i den här bloggen ana en uppföljning på kritiken.

Fortsättningsvis så är även jag och Jocke lite utav samma skrot och korn när det kommer till spelintresse. Jag gav själv Arcanum en chans i relativt tidig ålder, men jag är rädd för att spelet förlorade mig på att det var för svårt. Jag höll mig istället till Fallout (som Jocke jämförde Arcanum med) då jag redan var inkörd på detta postapokalyptiska mästerverk. Men utöver spelgenreintresset så verkar det sig inte bättre än att jag och Jocke nu i äldre ålder ofta söker oss tillbaka till dessa förlegade speltitlar. Jag spelade exempelvis själv om Diablo (Blizzard, 1998) för typ 1000:e gången, under samma stund som Jocke publicerade sitt inlägg.

Jag håller till viss del med om Jockes kritik om hur dagens spel ofta är relativt enformiga. Att det bara är att bryta igenom dem utan någon vidare eftertanke och där höjdpunkten är att spränga folk och saker i luften. Men det finns en annan tanke som har slagit mig. En tanke om varför jag och Jocke år efter år spelar om våra gamla favoritspelartiklar. Nämligen nostalgin.

Jag vågar inte svara för hur Jockes sinne är lagt, men jag är något utav den nostalgiska typen. Jag tror att nostalgin från att för första gången bli förälskad i ett spel och inse hur pass mycket denna (ej accepterade) konstform kan erbjuda, är det som för mig tillbaka.

För personligen kan jag komma ihåg väldigt mycket detaljer från när jag verkligen upplevde Baldur's Gates (Bioware, 1998) storhet. Jag hade ägt spelet lite över ett år, men var fortfarande för ung för att förstå särskilt mycket av dialogerna samt oförmögen att lyckas ta mig speciellt långt i spelets berättelse. Detta eftersom det krävde mer av spelaren än exempelvis Diablo där det inte krävs så mycker mer än att klicka. Båda spelen kom ut samma år, men personligen var jag inte mogen nog för Baldur's Gate med min tioåriga erfarenhet av livet.

Det var inte förrän nått den höga åldern av en bit över 11 år, som jag äntligen fick den fulländade upplevelsen. Med något förbättrade språkkunskaper och ett (relativt) mognare sinne kunde jag äntligen någorlunda förstå intrigerna, dialogerna och reglerna som omger BG1.

Jag minns att det var sommar. Jag befann mig i mitt lätt vattenskadade pojkrum, hemma hos min far på landet. Tapeten på snetaket över min säng hade börjat flagna något. Över sängen hängde en Mumin-affisch. Vid datorn som stod på datorbordet en bit från sängens fotända, mellan rumsdörren och balkongdörren satt jag med benen uppe på chassit. Datorn var en gammal IBM-historia med en uppsendeväckande tjock skärm. När man satte igång skärmen gav den ifrån sig ett stumt "klonk" och tog ett ganska bra tag att starta upp.

Balkongdörren stod öppen och utifrån lyste solen varmt, samtidigt som en lätt bris ibland passerade rummet i ett korsdrag. Detta medförde sommarens alla ljud i form av vindens sus i träden samt fåglarnas lätsamma kvittrande när de ibland kom och petade i husets stuprännor. Även dofterna fyllde rummet med lukten av nyklippt gräs och allt som oftast gjorde även den stora syrénbusken på husets baksida sig påmind.

Från vardagsrummet som låg utanför mitt pojkrum stod TV:n på. ZTV var det som rullade, eftersom kanalen erbjöd musik. Jag minns att Red Hot Chilipeppers nyligen släppt albumet Californication och att Scar Tissue var veckans hitvarning. Detta medförde att den spelades i princip en gång i timmen och blev något utav soundtracket till just det här minnet. Låten inger också en allmän sommarkänsla i mig idag.

Det hände att jag tog ner mina fötter från chassit, pausade mitt spelande och gick ner till köket. I kylskåpet kunde jag förse mig med läsk och sådana där dammsugarbakelser som man då tyckte att bara äldre människor åt.

Det kan tilläggas berättelsen att jag inte har något särskilt minne av själva spelupplevelsen. Antagligen spelade jag en Krigare som specialicerade sig på Långsvärd då det var det enklaste alternativet, men jag är inte helt säkert. Kanske beror det på de 20-tal gånger jag spelat igenom spelet under mitt liv. Det ska dock poänteras att ingen spelomgång har gett mig ett minne som är lika detaljerat som detta.

Avslutningsvis är det här bara en teori som helt och hållet utgår ifrån mig själv. Men jag skulle antagligen kunna göra en liknande återberättelse som utspelar sig ungefär ett år senare i mitt. Men i då med spelet Breath of Fire III (Capcom, 1997) som minnesbesvärjare.

Efter en relativt händelsefattig dag la jag mig till rätta i soffan med en känsla av att den omöjligt kunde erbjuda mig något utöver det vanliga. Men ack så fel jag hade. Som så många andra vände jag mig till Tv:n i mitt sökande efter någon form av underhållning och hittade efter lite zappande till Eurosport. Det pågick en curling-match mellan Sverige och Norge i något slags mästerskap, vilket knappast skulle fångat min uppmärksamhet i vanliga fall. Även om jag inte vill påstå att jag hatar curling, så kändes det i sammanhanget som att underhållningen det bjöd på kunde likställas med SVT:s gudstjänst en bakissöndag. Det var då jag såg dem - byxorna.

Det norska landslaget hade alla på sig byxor som färgglatt pryddes med den norska flaggan. Då menar jag inte en liten vimpel vid en av fickorna, utan byxan var bokstavligen den norska flaggan! Min första reaktion var: "but, why?!", men sedan slog det mig att jag har sett detta förut. Efter lite googlande insåg jag att det här var inte en engångsföretelse, detta var helt enkelt deras grej. Detta medförde inte att jag fick någon slags förståelse över det hela och även om jag sällan bryr mig om hur människor väljer att klä sig kunde jag inte undgå att att rynka något på ögonbrynen. Jag insåg att jag stod vid ett val att antingen avsky det hela eller helt enkelt omfamna och acceptera.

Det fick bli det sistnämnda. Jag menar, varför inte? Dessa fantastiska tygstycken gör curling till något så mycket mer. För även om sporten kanske inte tillhör en av de mer respekterade tävlingsformerna - antagligen längre ner på listan än e-sport - så medföljer naturligt en slags allvarsamhet som förekommer i tävlingssammanhang. Den är som bortsopad när Norge entrar isen, men jag väljer att istället för att ifrågasätta, se det som en fantastisk självinsikt toppad med en helskön självironi.

Uppenbarligen fungerar det också som ett utmärkt PR-trick. Kolla bara på antalet "likes" på Facebook; http://www.facebook.com/NOCTP. Det är helt enkelt ingenting man missar. Jag är övertygad om att det svenska curlinglandslaget långt ifrån får samma uppmärksamhet.

Jag säger: Tack Norge!

Det kan tyckas märkligt att recensera något man själv är en del av, men jag kan helt enkelt inte låta bli att reagera på Ankans bildval till den här bloggen. Om en bild säger mer än 1000 ord så använder Ankans bild varenda stavelse till att vilseleda. För en utomstående kan det både te sig svårt att tyda eller också framstå som för trivialt att ens anmärka. Men för någon med insyn, som dessutom är illustrerad på bilden, blir det så uppenbart att det är oundviklit att förbise.

Jag sträcker mig så långt att jag vågar påstå att bilden som pryder toppen av denna sida har som funktion att representera och att den i det här fallet är menad att avbilda oss tre för att sätta någon slags personlig prägel på det vi skriver. Problemen i Ankans illustration är många men innan jag går in på detalj varför så vill jag förtydliga att den här texten inte på något sätt är vinklad, utan att jag med mitt kritiska öga lägger en helt objektiv kommentar på bilden.

Om vi då utgår ifrån att bilden har skapats i avsikt att illustrera de personer som verkar på denna blogg, så ser man ganska snart bristerna. Till att börja med så framhäver illustratören sig själv alldeles för mycket. Förutom att han valt att placera sig själv i mitten av bilden, så kontrasterar han även sig själv något enormt genom att välja en bild där han solkysst, lite finurligt kisar in i kameran med MIN hatt på knoppen. Vi andra (och jag tror att jag även kan tala för Pontus) illustreras inte alls lika angenämnt utan är båda bleka och ovårdade. Fortsättningsvis har både jag och Pontus en cigarett hängandes ur mungipan vilket även det hjälper att framhäva Ankans lite oskyldiga (och enormt missvisande) svärmorsdröms-illustrering av sig själv. Dessutom har han valt att använda en bild av mig i skarp profil med en frisyr som inte alls överenstämmer med hur jag egentligen ser ut. Han hade likväl kunnat välja en bild på en styvnackad våldsförbrytare från Kumla-anstalten istället för den. För att inte tala om Pontus som rätt och slätt ser ut som en idiot.

Nej, det här är inget annat än ett rejält misslyckande. Jag hoppas innerligt att framtida kreationer av Ankan levereras med mer värdighet än detta. Den förtjänar helt enkelt inte mer än 1 sur napp av 5 möjliga.