Efter Jockes inlägg om spelet Arcanum mindes jag ett tidigare inlägg av samme man från hans egna blogg (chogoling.com). Jag minns att jag uppskattade det inlägget för dess kritiska diskussion och jämförande mellan gamla och nya spel, eftersom jag själv funderat en hel del kring ämnet. Dessutom kan man i hans inlägg i den här bloggen ana en uppföljning på kritiken.

Fortsättningsvis så är även jag och Jocke lite utav samma skrot och korn när det kommer till spelintresse. Jag gav själv Arcanum en chans i relativt tidig ålder, men jag är rädd för att spelet förlorade mig på att det var för svårt. Jag höll mig istället till Fallout (som Jocke jämförde Arcanum med) då jag redan var inkörd på detta postapokalyptiska mästerverk. Men utöver spelgenreintresset så verkar det sig inte bättre än att jag och Jocke nu i äldre ålder ofta söker oss tillbaka till dessa förlegade speltitlar. Jag spelade exempelvis själv om Diablo (Blizzard, 1998) för typ 1000:e gången, under samma stund som Jocke publicerade sitt inlägg.

Jag håller till viss del med om Jockes kritik om hur dagens spel ofta är relativt enformiga. Att det bara är att bryta igenom dem utan någon vidare eftertanke och där höjdpunkten är att spränga folk och saker i luften. Men det finns en annan tanke som har slagit mig. En tanke om varför jag och Jocke år efter år spelar om våra gamla favoritspelartiklar. Nämligen nostalgin.

Jag vågar inte svara för hur Jockes sinne är lagt, men jag är något utav den nostalgiska typen. Jag tror att nostalgin från att för första gången bli förälskad i ett spel och inse hur pass mycket denna (ej accepterade) konstform kan erbjuda, är det som för mig tillbaka.

För personligen kan jag komma ihåg väldigt mycket detaljer från när jag verkligen upplevde Baldur's Gates (Bioware, 1998) storhet. Jag hade ägt spelet lite över ett år, men var fortfarande för ung för att förstå särskilt mycket av dialogerna samt oförmögen att lyckas ta mig speciellt långt i spelets berättelse. Detta eftersom det krävde mer av spelaren än exempelvis Diablo där det inte krävs så mycker mer än att klicka. Båda spelen kom ut samma år, men personligen var jag inte mogen nog för Baldur's Gate med min tioåriga erfarenhet av livet.

Det var inte förrän nått den höga åldern av en bit över 11 år, som jag äntligen fick den fulländade upplevelsen. Med något förbättrade språkkunskaper och ett (relativt) mognare sinne kunde jag äntligen någorlunda förstå intrigerna, dialogerna och reglerna som omger BG1.

Jag minns att det var sommar. Jag befann mig i mitt lätt vattenskadade pojkrum, hemma hos min far på landet. Tapeten på snetaket över min säng hade börjat flagna något. Över sängen hängde en Mumin-affisch. Vid datorn som stod på datorbordet en bit från sängens fotända, mellan rumsdörren och balkongdörren satt jag med benen uppe på chassit. Datorn var en gammal IBM-historia med en uppsendeväckande tjock skärm. När man satte igång skärmen gav den ifrån sig ett stumt "klonk" och tog ett ganska bra tag att starta upp.

Balkongdörren stod öppen och utifrån lyste solen varmt, samtidigt som en lätt bris ibland passerade rummet i ett korsdrag. Detta medförde sommarens alla ljud i form av vindens sus i träden samt fåglarnas lätsamma kvittrande när de ibland kom och petade i husets stuprännor. Även dofterna fyllde rummet med lukten av nyklippt gräs och allt som oftast gjorde även den stora syrénbusken på husets baksida sig påmind.

Från vardagsrummet som låg utanför mitt pojkrum stod TV:n på. ZTV var det som rullade, eftersom kanalen erbjöd musik. Jag minns att Red Hot Chilipeppers nyligen släppt albumet Californication och att Scar Tissue var veckans hitvarning. Detta medförde att den spelades i princip en gång i timmen och blev något utav soundtracket till just det här minnet. Låten inger också en allmän sommarkänsla i mig idag.

Det hände att jag tog ner mina fötter från chassit, pausade mitt spelande och gick ner till köket. I kylskåpet kunde jag förse mig med läsk och sådana där dammsugarbakelser som man då tyckte att bara äldre människor åt.

Det kan tilläggas berättelsen att jag inte har något särskilt minne av själva spelupplevelsen. Antagligen spelade jag en Krigare som specialicerade sig på Långsvärd då det var det enklaste alternativet, men jag är inte helt säkert. Kanske beror det på de 20-tal gånger jag spelat igenom spelet under mitt liv. Det ska dock poänteras att ingen spelomgång har gett mig ett minne som är lika detaljerat som detta.

Avslutningsvis är det här bara en teori som helt och hållet utgår ifrån mig själv. Men jag skulle antagligen kunna göra en liknande återberättelse som utspelar sig ungefär ett år senare i mitt. Men i då med spelet Breath of Fire III (Capcom, 1997) som minnesbesvärjare.