Arcanum köpte jag direkt när det släpptes 2001. Jag var då 14 år. Det var skoj då men jävligt buggigt. Nu några år senare såg jag det "on sale" på Good Old Games (gog.com) för 3 dollar och köpte det direkt.

Det är gjort av ungefär samma gäng som gjorde Fallout 1 och 2 och har ungefär samma gameplay. Striderna kan köras på traditionellt fallout-sätt, dvs turbaserat; Du gör ditt drag, sedan gör ditt motståndare nästa. Lugnt och skönt. Du kan också köra real time a la Diablo, men det fungerar absolut inte i de svårare striderna. Allting sker så förbannat snabbt att min Boomerang Throwing Business Gnome Magician med bara 3 i Strength dör efter ca 17 nanosekunder.

Man ser allt i en tvådimensionell isometrisk overview och gör vad man vanligtvis gör i RPGs. Man gör uppdrag, skaffar bra gear, dödar fiender, pratar med människor och lattjar runt. Skoj!

Vad gör då Arcanum unikt mot alla andra spel? En fråga man alltid måste fråga sig i denna dataspelsvärld som normalt består av nyheter som XBOX FPS NUMBER 5549215 IS OUT! YOU CAN KILL STUFF! AWESOME!

Jo, det som gör Arcnaum är unikt är detta: Spelet utspelar sig i en typisk fantasyvärld. Du har dina alver och dvärgar som ständigt är i konflikt. Du har din storydödande profetia som säger hur allting kommer sluta (som om man inte vet att the bad guy kommer förlora lol). MEN! Tomtar-och-troll-världen innehåller också machine-guns!

När du skapar din karaktär måste du planera om du ska vara en forskare/tekniker som kan bygga pistoler, robotar och riktig medicin eller om du ska vara en traditionell magiker som trollar fram läkande effekter, monster eller eldstormar. Naturligtvis kan du också köra något helt annat eller något mittimellan, vad sägs om en stendum Half-Ogre med träklubba eller en smygande, pilbågsskjutande Halfling. Möjligheterna är stora. Förnuft eller religion, vad väljer du?

Själv valde jag för rollspelsvärde att köra en klen men intelligent Gnome som kastar boomerang, kan framkalla snälla monster och låsa upp låsta dörrar och kistor via magi. Han är också ganska karissmatisk vilket gör att jag kan ha många medhjälpare med mig på färden, även om jag efter frygt 12 timmar spelande fortfarande bara hittat en som vill följa med mig. Jag var vid spelets början också hyffsat snygg (8 beauty), men ett antal strider senare har jag scars över hela facet och den är nu nere på 5. Min gnome är alltså både ful och klen.

Det är hyffsat roligt. Man märker att några år gått, det finns inget tråkigare än att behöva vandra till slutet av en gigantisk stad för att kunna fast-travla någonstans. Att min Gnome bara har 3 i styrka gör också att jag inte orkar bara så mycket gear vilket gör att jag alltid är overencumbered och alltid är svinslö.


Fuck off and eat my boomerang Half-Orc Guard!

Jag hade generellt en mardrömsstart med min gubbe för övrigt. Kostymen jag fick börja med gick sönder efter typ tre strider och jag gick därför runt naken de första tre timmarna innan jag hade råd att köpa en liten läderrustning. När man är naken gör man dåligt intryck på invånarna i städerna och jag fick därför hela staden emot mig direkt i början.

Min karaktär börjar dock ta sig nu. Han dödar aldrig något med sin boomerang, men jag kan framkalla två monster som gör ett ganska bra jobb att döda allt som vill döda mig. Det är också lite komisgt att möta vilda råttor ena stunden, pilbågsskjutande alver i andra, zombies i tredje, pistolskjutande cowboys i fjärde, stenhårda ogres i femte och maskingevärsbärande dvärgar i sjätte.

Absurd blandning som är jäkligt rolig om du gillar Fallout, annars är det nog bara konstigt och segt.