Vad säger ni om att bryta från normen här på uddakritik och skriva om ett lite mer konventionell kultur, vågar jag säga finkultur? Jag är osäker, men försöker.

Jag förstår inte hur mina medskribenter lyckas komma på alla sina absurda ämnen, men jag är skrivsugen och blir därför tvingad att hålla mig inom ramarna då jag inte kan hitta någon väg ut för tillfället.

Jag har nyligen avslutat romanen Kvinnogatan och har samtidigt påbörjat den efterföljande Höstens skuggor. Båda romanerna är delar av romanserien om Fröknarna von Pahlen (totalt 7 böcker) och innehåller uppriktiga sexskildringar i många former, odödliga konflikter och briljanta karaktärer.

Min spontana observation efter 2.5 romaner i serien är dels att jag kommer läsa klart hela serien, den andra är att männen ofta skildras som svin. De gör den fina och storvuxna lantflickan med barn och flyr strax därefter. De förlovar sig med ena huvudpersonen och flyr strax därefter. Ja, det är egentligen allt romanens män gör - krossar ärliga kvinnors hjärtan och flyr sedan. Den enda vettiga mannen som hittills framkommit är utvecklingsstörd och går ett sorgligt öde till mötes.

Men att läsa von Krusenstjerna ur ett strängt genusperspektiv är att bortse från allting annat fantastiskt, även om genusperspektivet är oundvikligt när sex ett centralt tema.

Hmmm... sex och intriger... NICE.

Romanserien var ganska skandalomsusad när den släpptes 1930-1935 och kan säkert provocera svaga själar än idag. Sexet kommer som sagt i många olika former. En lärare på hushållsskolan är lesbisk och raggar på sina elever, en annan är svartsjuk på sin hund som parar sig med en annan hund. Agnes, huvudpersonen, får veta att hennes bästa vännina har skumma känslor för sin bror. Ingenting är rumsrent, allt är uppfriskande hårdhänt och ärligt.

Man kan vara burdus och säga att von Krusenstjerna bara tänjde gränserna för sakens skull genom att införa djursex, incest och homosexualitet ( homosexualitet som jag såklart inte lägger i samma kategori som de först nämnda, men 1930 var det på samma nivå). Man kan också beskriva det som en föregångare till dagens såpoperor.

Men det är att förenkla alldeles för mycket. Jag drar mig för att beskriva det som vackert, men det är verkligen vackert. Svenska lantlivets fram- och baksidor framställs, men med en stark vinst för framsidorna vilket jag tror är svårt att göra om man verkligen är ärlig. Vackra naturmiljöer där människorna utåt sett är trevliga och snälla brukar ofta dölja en mörk hemlighet som förstör hela idyllen. Se bara på brittiska polisserier. Men Krusenstjerna lyckas visa lantlivets hemligheter utan att de tar överhanden.

Det är en bildningsroman-serie vilket innebär att vi följer Agnes från mycket låg ålder fram till vuxenliv. Risken med bildningsromaner är att huvudpersonerna ofta blir alldeles för lillgamla, ett typexempel är väl Jane Eyre av Charlotte Brontë, Jane som är expert på livet redan när hon föds. Agnes är lillgammal, men ändå trovärdig. Hon blir arg, frustrerad, men råkar vara mer intelligent än sina jämngamla. Det fungerar helt enkelt.

Avslutningsvis, läs åtminstone Kvinnogatan som förvisso är del 2 av serien, men som utan tvekan kan läsas fristående (jag gjorde det först, och läste om den något år senare efter att jag läst första romanen).

Extremt bra människoskildringar, äkta konflikter och äkta sex. Vad mer kan man begära?