Death Metal - för vem?
Vi går för tillfället en kritiskt skrivande-kurs som tvingar oss att skriva om musik, litteratur, film och konst. Jag skrev om Cannibal Corpse senaste album Torture då jag tänkte att det är det som liknar musik MINST. Jag har nämligen fått för mig att jag inte kan beskriva musik.
När jag skrev recensionen började jag fundera på vilka som egentligen lyssnar på death metal. Jag lyssnar på det extremt sporadiskt och det är svårt att hitta en känsla eller tidpunkt som gör att jag längtar efter genren. Suget bara kommer helt random. Det är inget jag söker när jag är glad eller arg. Det bara är... Ja, vad är det? För den som inte förstår skönheten är det svårt att beskriva. Den spontana reaktionen måste vara negativ, eller?
Låt mig fortsätta med Cannibal Corpse. Med titlar som "Fucked with a Knife", "Hammer Smashed Face" och "Demented Aggression" är det svårt att inte se det ironiskt. Jag tror det flesta ser det som ett skämt åtminstone. Visst, galna, långhåriga, våldsbenägna head-bangers är vad som pryder skivomslagen och koncerterna, men jag tror den gruppen är överrepresenterad. Jag - världens lugnaste kille som till och med grämer mig för att visa mig i Ankans hatt som ännu ligger här hemma - uppskattar genren.
Vad är det då som gör denna relativt okända och kanske till och med tabubelagda genre så briljant för ett fåtal av oss normala människor? Finntroll, Cradle of Filth och Children of Bodom är lättare att definiera. De anammar trevliga melodier och hårdrocksgitarrer, men gör det snabbare och med growls snarare än sång. Det är förståerligt att man uppskattar det. Men Cannibal Corpse?
Urk. Det är svårt. Ska man vara psykoanalytisk kan man säkert påstå att den representerar de aggressioner jag aldrig ger utlopp för. Men det känns jättefel. Jag är inte arg när jag lyssnar på hur en man kvävs i låten "Encased in Concrete". Jag blir snarare lugn. Jag tar in en snus, drar på mina hörlurar och slappnar av. Jag relaxar till världens hårdaste musik. Det är konstigt. Läskigt?
När jag blev introducerad till Cannibal Corpse av min nära vän Robban som tyvärr begick självmord för ett par år sedan var jag 16 år gammal, ny på gymnasiet och återförenad med gamla vänner. Det var en bra tid, kanske min bästa. Nostalgin spelar säkert en stor roll till varför death metal är mig varm om hjärtat, men det är definitivt inte allt.
Jag har i denna text inte lyckats visa varför death metal är viktigt för mig, men jag tycker inte det gör något. Jag är del av en liten klubb av normala människor som ser något odefinierbart vackert i "musiken". Jag vet att det finns likasinnade över hela världen och vårt samband är att vi inte söker upp varandra. Vi njuter i en gemenskap som definieras av ensamhet.
När jag skrev recensionen började jag fundera på vilka som egentligen lyssnar på death metal. Jag lyssnar på det extremt sporadiskt och det är svårt att hitta en känsla eller tidpunkt som gör att jag längtar efter genren. Suget bara kommer helt random. Det är inget jag söker när jag är glad eller arg. Det bara är... Ja, vad är det? För den som inte förstår skönheten är det svårt att beskriva. Den spontana reaktionen måste vara negativ, eller?
Här är det kanske ett bra tillfälle att tillägga att death metal inte är Metallica eller Iron Maiden. Det är inte ens Children of Bodom, Finntroll eller Cradle of Filth. Absolut inte Dragonforce. Death metal är på en helt annan nivå. Och med nivå menar jag inte att death metal står över allting annat. Det är liksom en annan dimension där man efter bara ett par minuters lyssnande ifrågasätter om det ens kan kallas musik. Det är ingen sång, ingen tydlig melodi och låttexter som omöjligt kan höras.
Låt mig fortsätta med Cannibal Corpse. Med titlar som "Fucked with a Knife", "Hammer Smashed Face" och "Demented Aggression" är det svårt att inte se det ironiskt. Jag tror det flesta ser det som ett skämt åtminstone. Visst, galna, långhåriga, våldsbenägna head-bangers är vad som pryder skivomslagen och koncerterna, men jag tror den gruppen är överrepresenterad. Jag - världens lugnaste kille som till och med grämer mig för att visa mig i Ankans hatt som ännu ligger här hemma - uppskattar genren.
Vad är det då som gör denna relativt okända och kanske till och med tabubelagda genre så briljant för ett fåtal av oss normala människor? Finntroll, Cradle of Filth och Children of Bodom är lättare att definiera. De anammar trevliga melodier och hårdrocksgitarrer, men gör det snabbare och med growls snarare än sång. Det är förståerligt att man uppskattar det. Men Cannibal Corpse?
Urk. Det är svårt. Ska man vara psykoanalytisk kan man säkert påstå att den representerar de aggressioner jag aldrig ger utlopp för. Men det känns jättefel. Jag är inte arg när jag lyssnar på hur en man kvävs i låten "Encased in Concrete". Jag blir snarare lugn. Jag tar in en snus, drar på mina hörlurar och slappnar av. Jag relaxar till världens hårdaste musik. Det är konstigt. Läskigt?
När jag blev introducerad till Cannibal Corpse av min nära vän Robban som tyvärr begick självmord för ett par år sedan var jag 16 år gammal, ny på gymnasiet och återförenad med gamla vänner. Det var en bra tid, kanske min bästa. Nostalgin spelar säkert en stor roll till varför death metal är mig varm om hjärtat, men det är definitivt inte allt.
Jag har i denna text inte lyckats visa varför death metal är viktigt för mig, men jag tycker inte det gör något. Jag är del av en liten klubb av normala människor som ser något odefinierbart vackert i "musiken". Jag vet att det finns likasinnade över hela världen och vårt samband är att vi inte söker upp varandra. Vi njuter i en gemenskap som definieras av ensamhet.
Kommentarer
Trackback
